Söndagsbetraktelse nr 116

Det är inte bra i Sverige med alla avslöjanden av makthavare. Ungefär så sa den finlandssvenske nationalekonomen Bengt Holmström, professor på MIT och 2016 års Nobelpristagare i ekonomi, när han intervjuades i samband med Nobelfestligheterna.

Jag hajade till när jag hörde det, för just så vet jag inte om någon har uttryckt det tidigare. Och ingen kan väl tycka annat än att det är bra att missförhållanden kommer i dagen.

Så vad menade han egentligen? Jo, han sa att mediernas jakt efter avslöjanden leder till för små marginaler och för mycket rädsla hos beslutsfattarna. De blir alltför försiktiga, inte sällan fega. Då fattar de dåliga beslut.

Själv har jag alltid tyckt att jakten på avslöjanden tenderar att blir oproportionerlig. Det blir en troféjakt, mer för jägarens skull än för det allmänna bästa. Enligt min mening har t.ex. några av avskedandena och avgångarna de senaste åren varit orimliga.

Det var t.ex. alldeles oproportionerligt att Anders Hamsten lämnade jobbet som rektor på KI efter Macchiariniaffären och att Harriet Wallberg-Henriksson fick gå som universitetskansler. Det var galet att Susanne Ackum blev tvungen att avgå som riksrevisor och ännu mer orimligt att Margareta Åberg blev oönskad, också hon som riksrevisor. Att hetsjakten mot henne ägde rum medan hon kämpade mot den cancersjukdom som kort därefter tog hennes liv gjorde bara orimligheten extra sorglig.

Och det finns fler exempel från de senaste åren. Det är som om man helt har tappat kontakten med den princip som gäller för avsked: personen ska ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Jo, jag vet att myndighetschefer måste ha regeringens förtroende. Men ministrar får inte tappa förtroendet för lättvindigt, de måste ha kurage nog att inte springa i mediernas ledband. De måste våga ta politiska risker.

Troféjakten och bristen på proportioner leder till att i grunden väldigt bra personer tvingas bort, fastän de fel som de har gjort inte alls motiverar avsked eller avgång. Det är inte bara orättfärdigt, utan också samhällsskadligt.

Jo, jag känner invändningen, och nu kommer den som ett brev på posten; ”vi kan inte vara utan mediernas granskande verksamhet, den är livsviktig i en fungerande demokrati”.

Ingen kan protestera mot detta. Men det betyder inte att alla konsekvenser av granskandet är bra.

Vi måste lära oss att förstå skillnaden mellan uppsåt och oaktsamhet, mellan fixande för egen vinning och vanligt slarv, mellan ont syfte och sneddande över hörn. Och vi måste förstå betydelsen av att stanna upp och tänka efter. Inte bara göra det som är populärt, och riskfritt för stunden. Utan värdera på allvar. Och fundera över vad som är proportionerligt.

Frågan är om man rentav bör instämma med Bengt Holmström. Det finns skäl att fundera över den saken.