Söndagsbetraktelse nr 118

När jag skrev om Palmemordet förra söndagen var det flera som reagerade på ett sätt som är ganska vanligt: ”Jag anser att mordet är löst, det var Christer Pettersson som gjorde det, Lisbeth Palme pekade ju ut honom.”

Men det är faktiskt ganska lite som talar för att det var Christer Pettersson. Jag ska förklara varför i en senare betraktelse, kanske nästa söndag. Men först måste jag beröra en annan intressant fråga. Det handlar om reaktionen ”jag anser”.

Det är ganska många som uttrycker sig så – ”jag anser” – även beträffande sådant som man i grunden inte kan ”anse” något om. Därför att det faktiskt finns ett svar. Svaret är kanske givet, svåråtkomligt eller rentav oåtkomligt, men det finns. Man kan ju inte ”anse” t.ex. att Washington är USA:s huvudstad, att temperaturen i solens kärna är högre än 10 miljoner grader Celsius eller att en person som inte vet sin verkliga ålder är 21. Inte heller kan man ha en "uppfattning" eller en "åsikt" om dessa saker.

Men det är inte detta som är det riktigt intressanta. Nej, det intressanta är hur man skaffar sig en tro (för det är ju tro det egentligen handlar om), och om tron kanske ibland är något annat än verklig tro.

Om man faktiskt tror fel (i betydelsen att man verkligen tror att det är på ett annat sätt än det verkligen är), då har man antingen utgått från ett otillförlitligt underlag eller också dragit fel slutsats av ett i och för sig fullgott underlag.

Missförstå mig inte. Jag menar inte att den som tror t.ex. att Christer Pettersson mördade Palme är värd klander. Nej, fel av detta slag (vi tror något som inte stämmer) är både mänskliga och vanliga. Och dessutom vet ju inte jag heller hur det verkligen var.

Vad vi dock alla kan lära oss är att vara öppna för nya kunskaper. Och öppna för att omvärdera vår tro. Ja, ibland omvärdera till och med det som vi är helt säkra på. Annars är vi nog faktiskt värda lite klander.

Men alla bryr sig inte om att försöka ha rätt när de tror.