Söndagsbetraktelse nr 12

Det finns en vanföreställning som är skadligare än någon annan: tron att vi har ett liv efter döden. Den tron gör det visserligen lättare att leva för många människor. Men allt som vi har lärt oss talar för att tron är falsk.

Varför är då denna tro så skadlig?

Jo, för det första därför att den styr många människor att handla på ett sätt som drabbar andra hårt, ibland genom att kräva oskyldiga människors liv. Självmordsbombare och andra terrorister tror att paradiset väntar på andra sidan. De handlar därför utan rädsla för döden. Många terrorister skulle avstå från sitt dåd om de förstod att döden innebär slutet. Och världen skulle därmed befrias från mycket av det vansinne som vi ser i dag.

För det andra får vanföreställningen om ett evigt liv de troende att leva i ett självbedrägeri. Det är inte någon tvekan om att religionerna till stora delar är goda. De predikar högtstående moral och osjälviskt handlande, och därmed får de sina följare att i stor utsträckning handla moraliskt och osjälviskt. Men det hjälper inte. Om man luras att handla gott, är det goda handlandet inte mycket värt. Det är i varje fall mycket mindre värt än om det grundar sig på öppet, sunt och ärligt tänkande, på vetenskap och sanning.

Religionerna har mycket att lära ut, inte minst om hur man lever riktigt och gott. Men de bär också ett tungt ansvar genom att de odlar vanföreställningen om ett evigt liv. Med den lär de människor att tro på något som inte finns. Och därmed skapar de också ett bedrägligt tänkande kring det som verkligen finns.

Religionerna och deras ledare måste med stort allvar besinna sitt ansvar för sanningen.