Söndagsbetraktelse nr 125
Det är obehagligt att få mycket skit. Så jag får stålsätta mig för att skriva detta.
Fallet Macchiarini fick sitt rättsliga avslut i veckan. Kommentarerna har varit sådana att jag vill ägna veckans betraktelse åt saken. Det gäller trots att det är ett självmordsuppdrag. För människors syn på Macchiariniärendet är stenhårt förankrad och lär inte kunna rubbas. Men även om jag visserligen skriver om fallet (och sticker ut hakan ganska långt), är avsikten med denna betraktelse att den ska handla mer om skandaler i allmänhet – och särskilt om människors förhållningssätt till dem.
Macchiariniärendet väcker upprörda känslor. Så är det nästan alltid när medierna avtäcker en skandal, men de senaste åren har nog Macchiarini upprört allra mest. I hård konkurrens med bl.a. Riksrevisionen, Kevinutredningen och Transportstyrelsen (jfr Söndagsbetraktelse 116 och min extrabetraktelse den 30 augusti).
Det som intresserar mig mest i alla de nämnda skandalerna är obenägenheten att ta hänsyn till den andra sidan av saken. Vaddå den andra sidan? Jo, t.ex. viljan att effektivisera Riksrevisionens granskningar, behovet att komma i mål med utredningen om Kevins död och strävan att lösa Transportstyrelsens IT-problem. Och i Macchiariniärendet möjligheten att göra rejäla vetenskapliga framsteg och kanske rädda liv. De som är allra mest upprörda vill över huvud taget inte höra talas om motargumenten. ”Hur kan man nämna bakomliggande behov och möjligheter när det handlar om lagbrott och allvarliga missförhållanden!?!” Men "ta hänsyn" betyder bara "beakta vid en samlad bedömning". Det bör man enligt min mening alltid göra.
Jag vill säga något om Macchiarini, eftersom jag var med på ett hörn.
Först: Det är helt klart att somligt av det som Macchiarini gjorde var alldeles oförlåtligt och starkt klandervärt. Det spiller över på vissa personer på KI och KS, ännu mer på personer i Krasnodar i Ryssland. Men jag satt i KI:s etiska råd när två ärenden om Macchiarini var uppe. Och jag lovar att de var svåra, att vi ägnade dem väldigt mycket tid och att ingen av oss i rådet ville göra något annat än rätt. Vi kände till operationerna på KS, men inte de som gjorts i Krasnodar. Än i dag vet jag inte om vi i etikrådet borde klandras. Vi fick inte någon kritik av Sten Heckschers utredning, men det hindrar inte att vi kanske borde ha förstått mer än vi gjorde.
Medan det hela pågick talade jag med många läkare och forskare. Alla var överens om att Macchiarini å ena sidan var en ovanligt skicklig kirurg med en sällsynt viktig forskningsinriktning, å andra sidan en risktagare och gränsöverskridare som ibland var för snabb och slarvig. En del betonade mest det positiva, andra det negativa. Ingen av de personer jag talade med visste då något, tror jag, om de katastrofala operationerna i Krasnodar och det tydliga forskningsfusket i ett par fall. Grundinställningen hos de allra flesta var att Macchiarini måste hållas under sträng uppsikt, men att det vore fel att sätta upp höga hinder för en möjligen mycket lovande utveckling inom den medicinska vetenskapen.
Macchiariniärendet var mycket mer komplicerat för de flesta beslutsfattare än människor tror. Det säger jag trots att Macchiarini som sagt har gjort oförlåtliga och starkt klandervärda saker, och trots att han i Bo Lindqvists dokumentär var påtagligt arrogant. Dokumentären var en chock för många, bl.a. mig själv. Och ändå säger jag detta: Den bild som människor har fått av Macchiariniärendet är i stora delar starkt vinklad och saknar de motargument som faktiskt finns. Och såvitt känt begick Macchiarini inte något brott, i varje fall inte i Sverige.
Jag har aldrig förstått varför det finns en sådan obenägenhet som det faktiskt finns att försöka förstå och beakta motargument och komplikationer. Det gäller särskilt i värderingen av vad människor har gjort, ofta människor som inte har velat göra något annat än sitt allra bästa – men ändå missat något viktigt. Som KI-rektorerna Anders Hamsten och Harriet Wallberg Henriksson. Jag tycker klandervärdet av sådana försummelser, som f.ö. skulle ha drabbat nästan alla som befunnit sig i en motsvarande situation, är begränsat (jfr extrabetraktelsen den 30 augusti).
Tänk om man fick önska sig två saker om skandaler. Då skulle jag för framtiden önska:
– att medierna försöker vara balanserade och inte gör grävandet till en match där de själva uppträder som part (läs DN 13.10 s. 4, 10 och 11 för ett målande exempel),
– att alla försöker ägna en liten stund åt den andra sidan av saken i stället för att ropa så högt som det första intrycket tycks motivera.
Det leder mig fram till två principer av mera allmänt slag:
1. Alla diskussioner blir bättre om alla anstränger sig att vara rimligt objektiva och nyanserade.
2. Man utvecklas som människa om man är öppen för motargument, även sådana som man inte gillar. Och även när man har bestämt sig.
PS 1. Till den som tycker att det inte finns anledning att lyssna på mig angående Macchiarini eftersom jag deltog i ett par beslut vill jag säga: Önskningarna och principerna gäller oavsett Macchiarini.
PS 2. I Quickärendet har jag fått mycket mer skäll än jag någonsin kommer att få för det jag skrivit här. Men i Quickärendet har det varit lätt att tåla obehaget, eftersom ärendet är helt okomplicerat och jag är bombsäker på att jag har rätt. Macchiariniärendet är mycket mer komplicerat och mycket svårare att bedöma samlat. Jag tror mig faktiskt inte kunna övertyga särskilt många om att min syn på saken är befogad. Därför har jag länge tvekat att säga vad jag tycker i ärendet, särskilt som jag var inblandad. Men jag har bestämt mig för att jag får tåla obehaget av att få skit för min ståndpunkt.