Söndagsbetraktelse nr 133
Med mitt intresse för listor och ett visst slags ordning brukar jag betygsätta filmer och böcker. På senare år har jag även börjat sätta betyg på städer. Men jag har faktiskt aldrig tidigare tänkt tanken att betygsätta människor. Alltså för hurdana de ÄR, inklusive allt. Som kunnighet, klokhet, vänlighet, inlevelseförmåga, intelligens, hjälpsamhet, utstrålning, bredd, djup, ordning, lugn, lekfullhet, allvar, perspektiv, social förmåga, ledarskap, skrivförmåga, analytisk skicklighet, hantverksskicklighet, altruism, ärlighet, öppenhet, mod – och så vidare i nästan all oändlighet.
Jag vet inte om det är en bra idé. Men jag kom att tänka på saken efter två längre intervjuer de senaste dagarna, dels Lördagsintervjun med Tomas Tobé (M) för åtta dagar sedan, dels Min sanning med Sara Danius i veckan.
Tomas Tobé var hopplös som partisekreterare med sitt höga tonläge, sin grälsjukhet och sina tröttsamma försök att vända allt till kritik mot regeringen. Han har blivit lite bättre som talesman i rättsfrågor och har uppenbarligen stor kapacitet. Men han har haft kvar sitt tonläge och sin benägenhet till konfrontation och arrogans.
I Lördagsintervjun var han plötsligt eftertänksam, nyanserad och sympatisk. Och jag tror det var bara en enda gång som han hoppade på regeringen. Det vore intressant att veta i vad mån den genomkloke nye partisekreteraren Gunnar Strömmer haft del i omvandlingen. Gunnar gjorde en mycket viktig insats när han startade Centrum för Rättvisa för 15 år sedan och ledde organisationen i flera år. Han är en stor tillgång för M och blir nog statsminister så småningom. (På en eventuell tiogradig betygsskala för människor finge han nog en nia.)
Det var ändå en avsevärd skillnad mellan intervjun med Tomas Tobé och den med Sara Danius. Medan Tomas Tobé ständigt såg till att få sagt det han ville (som nästan alla politiker gör i intervjuer), gjorde Sara Danius precis tvärtom. Det är i och för sig inte konstigt, hon har en helt annan position och inte något behov av att torgföra. Men hon inte bara avstod från att försöka få vissa saker sagda. Hon avstod dessutom så gott som helt från reservationer, undanflykter och ”tillägg för säkerhets skull”. Inte ens när hon fick frågan om Svenska Akademiens ledamöter kan avsättas sa hon det som andra skulle ha sagt i det läget, nämligen att ”vi har ingen anledning att tro att det blir aktuellt”. Hon svarade bara att ”ja, det finns en möjlighet till det”.
Sara Danius svarade rakt på alla frågor som hon fick, utan krusiduller. Det var snyggt, imponerande och befriande, inte minst för att flera frågor var besvärliga. Jag undrar om inte våra politiker skulle tjäna på att följa hennes exempel.
Tills vidare avstår jag nog från att betygsätta människor. Det finns så många svårigheter och fallgropar, och hur ska man egentligen kunna jämföra dom som man känner väl med dom som man bara ser på tv eller läser om? Dessutom är väl sådan betygsättning i grunden inte särskilt sympatisk. (Ändå är den lite lockande, så vi får se ...) Men OM jag skulle ha betygsatt Tomas Tobé och Sara Danius efter intervjuerna, då skulle båda ha höjt sig. Tomas Tobé hade stigit från ungefär 4 till 6 och Sara Danius från 7 till 8.