Söndagsbetraktelse nr 14

Den långsamma satsen i Vivaldis flöjtkonsert spelades så långsamt att det var omöjligt att inte lyssna. Omöjligt att skilja sig från tonerna. Som att ligga tätt sluten intill den man håller av och som man ser djupt i ögonen. Ingenting säga. Bara känna det allvar som är så starkt att man bara kan känna det korta stunder i taget.