Söndagsbetraktelse nr 147

Förra söndagen skrev jag om domen från Solna tingsrätt. De reaktioner som domen väckte lämnar mig ingen ro. Överdrifterna och elakheterna var otäckare än de åsikter som de båda nämndemännen gav uttryck för. Det samlade fördömandet av vad två människor hade uttalat var så skoningslöst.

Jag tror det är näst intill livsviktigt att vi är allvarliga och sakliga när vi tar oss an värderingar och åsikter som vi ogillar starkt. Snarare än nedlåtande, slarviga och elaka.

Som av en händelse publicerades på SvD Debatt, samma dag som Solnadomen debatterades som mest, en artikel av 20 personer som vill försvara demokratin och dess värden genom möten, samtal och dialog. Initiativet går under beteckningen #vimåsteprata. Undertecknarna skriver så här:

”Det kan vara jobbigt att ta samtalen. Det gäller mellan människor och det gäller i hela samhället. Spänningar är nyttiga, åsiktsskillnader oundvikliga. Men tonens råhet, föraktet för svaghet, hånet mot det som inte passar har gått för långt. Dialog är nödvändigt om vi ska nå fram till varandra. Annars tar polariseringen över. Filterbubblorna bara bekräftar våra olika verkligheter och förstärker misstron.”

Det är just detta som är så viktigt. Den råa tonen och hånet mot det som vi anser fel är förödande för samhällsklimatet. Oförsonligheten driver isär oss. Extremister blir extremare. Det skulle mycket väl kunna handla om de båda nämndemännen, eller åtminstone den av dem som blev allra hårdast förkastad.

Det här är svårt. Självklart ska man aldrig försvara det man ogillar. Men man måste kunna respektera personers rätt att hysa även djupt ogillade värderingar. Det är tanke- och yttrandefrihetens fundament, och det hårda fördömandet inskränker faktiskt den friheten.

Jag tror alltså vi bör avstå från att gå så hårt åt människor med förkastade värderingar som skedde i mediernas och andras angrepp mot åtminstone den kvinnliga nämndemannen. Vi bör vara lite mindre elaka, och vi bör inte pådyvla människor ännu galnare åsikter än de faktiskt har gett uttryck för.

Här har möjligen medierna ett nytt slags ansvar, ett ansvar att försöka bli medskapare i något positivt i stället för motsatsen.

En god vän skrev till mig i veckan om det som möjligen är det stora problemet med det arbete som medierna gör för att förenkla för oss andra. De gör detta förenklingsarbete utan att känna ett genuint ansvar för vilka konsekvenser det kommunicerade budskapet får i samhället. Det journalistiska uppdraget att granska, med inslag av att förenkla, fungerar kanske bara om samhället i övrigt är så hållbart och flexibelt att det kan stå emot och korrigera för de berättelser som skapas genom förenklingsarbetet. Mediernas uppdrag att granska borde då kanske inte se likadant ut i vår tid av sociala medier, fake news, globala informationssystem, haltande demokratiska ideal, nervösa politiker, populistiska ideologier och komplexa ekonomiska system som det gjorde för många år sedan, när makten var tydligare och det var klart vem som ägde den. I dag är medierna medskapare av ett komplext och knappt hållbart samhälle. I denna roll borde kanske ligga ett annat uppdrag än det som de uppfattar sig ha i dag? Kanske ett uppdrag att bidra till gemensamma mål, snarare än att skjuta in sig på det som formellt är ”Makten” utan att alltid längre vara det.

Jag tror att min vän har rätt. Och det som han säger, tillsammans med initiativet #vimåsteprata, är viktigt. Låt oss få samtal och dialog i stället för avsky och fördömanden. Och låt oss hoppas att medierna funderar igenom sitt uppdrag i det sammanhanget.

En fråga som då ändå kvarstår är denna: Hur respektfulla ska vi vara mot värderingar som bara inte kan accepteras? Den frågan får jag återkomma till.