Söndagsbetraktelse nr 148
Det är mycket man vill vara, och mycket man inte vill vara. Man vill vara rättvis och balanserad, uppskattad och klok, gärna någon som sprider trevnad snarare än dålig stämning. Man vill förstå saker, t.ex. att visa människor den respekt de förtjänar. Man vill inte vara ovänlig och sprida dynga, men inte heller ett mähä som accepterar dumheter.
En ganska svår fråga i det sammanhanget (jfr slutet av min förra betraktelse och initiativet #vimåsteprata) är vilken respekt man bör visa personer som uttrycker oacceptabla åsikter.
Det kan vara åsikten att barnäktenskap bör vara tillåtet, att könsstympning av flickor är Guds vilja och därför rätt, eller att en ogift flicka som haft en sexuell förbindelse måste straffas hårt för familjens heders skull.
Och det kan vara åsikten att invandrare som snattar ska utvisas på livstid, att ingen mer ska få asyl förrän vi kommit till rätta med problemen i förorterna, eller att vi bör se till att ensamkommande flyktingbarn känner sig oönskade och rädda här.
Alla har rätt till sin åsikt och att yttra den. Men den åsiktsfriheten och yttrandefriheten innebär inte en rätt till respekt för åsikten eller yttrandet. Sådan respekt behöver vi därför inte visa, och det är egentligen ganska självklart. Men bör vi då ändå visa respekt för personen?
Respekt är ett svårt ord, och ursäkta nu en språklig utflykt. "Visa respekt för någon" kan betyda (1) ”böja sig för någons auktoritet”. Något sådant är det naturligtvis inte fråga om när det gäller åsikter som de nämnda.
Men "visa respekt för någon" kan också betyda (2) ”visa aktning för någon”. Det kan man ju ha anledning att göra för alla människor, för alla förtjänar aktning i någon mening. Men det blir ändå konstigt, tycker jag, att fordra av oss att vi visar ”aktning” för en person som uttrycker värderingar som vi finner förkastliga. Aktning är ett alltför starkt ord, nästan som vördnad. Så respekt i den meningen bör vi inte känna oss skyldiga att visa för den som retar upp oss med hemska åsikter.
Dock kan "visa respekt för någon" också syfta på något som går mindre långt än aktning, nämligen det som är motsatsen till ”vara respektlös mot någon”, ungefär i betydelsen oförskämd, ohövlig eller avståndstagande mot den andre som person. Att man visar respekt för en person betyder då bara (3) att man inte är ohövlig mot personen, i varje fall inte respektlös i betydelsen oförskämd. Och detta bör man enligt min mening fordra även i relation till den som säger riktigt klandervärda saker. Man bör inte förgifta en relation eller en situation mer än nödvändigt, inte heller förolämpa, kränka, förnedra eller håna. Då gör man själv illa, kanske värre än den som uttalar den förfärliga åsikten. Och man bör inte snacka skit om någon i onödan.
Så den inledande frågan, om vilken respekt vi bör visa personer som uttrycker oacceptabla åsikter, kan kanske sammanfattningsvis besvaras ungefär så här:
Alla får tycka och säga vad de vill. Men när de tycker och säger något oacceptabelt, då har man inte anledning att visa dem aktning. Dock bör man inte vara respektlös ens mot dem som tycker och säger sådant. Och respektlös bör man inte heller vara när man talar om sådana personer med andra.