Söndagsbetraktelse nr 149

Utvisningarna av ryska diplomater efter giftattacken mot Sergej Skripal och hans dotter är uppiggande. Men varför kommer de just nu, det har ju mördats många ryssar de senaste åren? Om vi bortser från vissa juridiska faktorer tror jag det beror på framför allt tre saker:

1. Vi har haft Anna Politkovskaja (2006), Alexander Litvinenko (2006), Leonid Rozjetskin (2008), Natalja Estemirova (2009), Boris Berezovskij (2013), Alexej Devotjenko (2014), Boris Nemtsov (2015) och Denis Voronenkov (2017). Nu alltså Sergej Skripal och hans dotter och dessutom Nikolaj Glusjkov (alla 2018). Det har blivit så många att alla förstår att det inte rör sig om några opolitiska attacker. Det är numera tillräckligt säkert att makthavarna i Kreml ligger bakom för att man ska kunna utgå från det, trots harmsna ryska förnekanden.

2. Vi har en ovanligt beslutsam brittisk premiärminister. När Theresa May hade satt bollen i rullning gick den inte att stoppa. Vem hade kunnat ställa sig upp och säga ”vänta, vi måste väl ha bevis” utan att göra sig lite löjlig. Macron försökte men togs inte på allvar.

Och det som kanske inte alla tänker på, men som kan vara allra viktigast:

3. Olympiska kommittén banade väg genom sin kompromisslöshet när bevisen hopade sig mot ryssarna om statsstyrd dopning. Förnekandena var desamma då som nu, och lika harmsna. Men de avfärdades med att ”det finns bevis”. Och det gjorde det ju. Ryssland hade verkligen fångats med byxorna nere. Det gör det lättare att tro på sina ögon och öron nu, och stå för det.

Det är skönt att det inte alltid går att komma undan med maffiatakter på den internationella arenan. Allt är trots allt inte sämre i dessa tider.

En annan sak är förstås om det är rätt att göra det rätta. Men det är, som sagt, en annan sak.