Söndagsbetraktelse nr 153
Häromdagen skrev jag om Carles Puigdemont och att det är svårt att veta vad man ska tycka om honom och de katalanska självständighetssträvandena (Söndagsbetraktelse nr 150). Fastän jag hoppas att Spanien ska hålla ihop, håller jag på Puigdemont. Och det gör jag av två skäl: Det måste stå människor inom en region fritt att önska sig självständighet, och även att propagera för det. Och om man går lite längre än att propagera, och t.ex. organiserar en folkomröstning om självständighet, borde det ändå inte leda till långa fängelsestraff.
I tisdags var det val på Grönland. Parlamentet där har 31 platser som är fördelade mellan sju partier. Av de sju partierna har sex självständighet från Danmark på programmet. Men självständighet var ingen fråga i valet, alla är överens om att man behöver bli ekonomiskt oberoende innan man kan bli det politiskt. Men den dag som grönlänningarna vill bli självständiga kommer Danmark inte att invända, utan i stället ge rimligt stöd till det nya landet.
Det kunde inte vara mycket större skillnad mellan Katalonien och Grönland. Skillnaderna är bl.a. historiska, geografiska och kulturella. Men framför allt är det stor skillnad på hur moderlandet ser på självständighetssträvandena.
Så jag vill återkomma till den fråga jag nämnde sist i betraktelsen om Puigdemont, frågan om hur en internationell överenskommelse om folks självständighetssträvanden skulle kunna se ut. När ska människor i en region få bilda en självständig stat om de vill, och när är det i stället godtagbart att den stat som de tillhör slår tillbaka med vapenmakt eller i varje fall hårda rättsliga sanktioner?
Att denna fråga är mycket viktig framgår av en uppräkning av ett antal regioner och länder med olika bakgrund och skilda förutsättningar. Man kan nämna Kosovo, Skottland, Flandern, Grönland, Färöarna, Sapmi, Cypern, Katalonien, Transnistrien, Palestina, Turkiska Kurdistan, Irakiska Kurdistan, Kashmir, Tjetjenien, Abchasien, Nagorno-Karabach, Tibet, Xinjiang, Taiwan, Sydsudan, Västsahara och många fler.
Anta att man vill försöka reglera frågan i FN. Och det borde man egentligen göra. För i grunden är det naturligtvis inte rättfärdigt att saken som i dag oftast avgörs av vem som har starkast vapenmakt.
Hur ska man tänka om man ska försöka reglera frågan på ett rättfärdigt sätt. Ska man fordra nära nog enhällighet inom regionen för att tillåta självständighet? Eller bara enighet inom ett visst folkslag som dominerar där? Vilken roll ska den historiska utvecklingen spela? Hur ska man avgöra vem regionen ”tillhör”? Ska det ha någon betydelse om folket i regionen kränks eller behandlas illa av centralregeringen? Spelar det någon roll om mänskliga rättigheter kan garanteras vid självständighet? Om en ny regering kan upprätthålla rättsstatliga principer? Eller vilka ekonomiska förutsättningar som finns för ett eventuellt nytt land?
Jag tror att en folkrättslig överenskommelse borde se ut ungefär så här:
1. Om en mycket stor majoritet av människorna i ett geografiskt område är överens om att bilda en egen stat, har de rätt till det om de kan skapa en fungerande stat med en effektiv regering och om de kan garantera mänskliga rättigheter för alla i området. En fungerande stat förutsätter grundläggande samhällsinstitutioner och en inte obetydlig geografisk och befolkningsmässig storlek.
2. En sådan stor majoritet som sägs i punkt 1 ska anses föreligga om mer än ¾ av människorna i området, i en ordnad folkomröstning som ger ett säkert utfall, röstar för att bilda en självständig stat. Sådana folkomröstningar får anordnas.
3. Om människor i ett geografiskt område försöker skapa en egen stat utan att förutsättningarna i punkterna 1 och 2 är uppfyllda, ska ”staten” inte erkännas av andra stater. Och den stat som de försöker bryta sig ut ur får vidta rättsliga åtgärder mot de personer som har lett försöket. Om inga våldsamma metoder har använts, ska dock straffet inte överstiga två års fängelse.
4. Våld får inte användas mot utbrytningsförsök som görs utan användande av våld.
Om man skulle tillämpa en sådan tänkt folkrättslig överenskommelse i Kataloniens fall, skulle Spanien ha rätt att vidta åtgärder mot bl.a. Carles Puigdemont. För i Kataloniens fall är majoriteten inte tillräckligt stark för en utbrytning. Men man skulle inte ha rätt att straffa Puigdemont och andra med ett mycket långt fängelsestraff. Och inte heller skulle man ha rätt att ingripa mot Kataloniens självständighetssträvanden med vapenmakt, t.ex. stridsvagnar på Barcelonas gator. Det vore bra, tycker jag.
Det finns inte i dag några politiska förutsättningar att få till stånd en överenskommelse som denna, som reglerar fredliga utbrytningar till självständiga stater. Men som tankeexperiment, för en värld utan vapenvåld, är det intressant. Och kanske för en politiskt och juridiskt mognare framtid.