Söndagsbetraktelse nr 154

Ibland kan nog de här betraktelserna bli lite för privata. Men somligt kan man liksom inte låta bli att skriva om.

I går gifte sig vår minsting Hanna med sin Petter. I Botaniska trädgården i Uppsala, med fest efteråt på Villa Anna. Jag behöver inte säga att det var vackert, rörande, kul och … alldeles underbart.

Hanna har alltid varit framför allt genomklok och ansvarsfull. Men kanske ännu mera älskad ändå. När hon hade spräckt mjälten vid en ridolycka som 14-åring och forslades i ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset, då var jag det räddaste jag nånsin har varit.

Någon enstaka gång har man behövt förklara saker för henne. Som när hon var fyra år och avundsjuk för att bästisen Klara framhölls varje gång det var tävling på dagis. Att fröken alltid sa ”Klara …. färdiga …. gå!”, det var ju faktiskt inte rättvist. Så hemma ordnade hon tävling och beordrade oss: Säg ”Hanna … färdiga … gå!”.

Om Hannas Petter kan man säga så mycket gott att det nästan blir genant. Han är proffs på låttexter och bäst på att vara människa.

Det märkliga är att den allra bästa har fått den allra bäste. (Tycker föräldrar alltid så?)

Lycka till Hanna och Petter! ♥