Söndagsbetraktelse nr 156
I veckan kritiserade jag beslutet av Granskningsnämnden för radio och tv att fria den s.k. Kevindokumentären. Och jag skrev att jag i nästa söndagsbetraktelse skulle återkomma till en sak. Varför är det rätt att offentliggöra uttalanden som bröderna och deras föräldrar gjort, trots att det uppenbarligen drabbar dem hårt?
Nämnden skrev att den inte kunde finna ”att framställningen var felaktig eller vilseledande eller att den utelämnade i sammanhanget väsentliga uppgifter”. Detta gjorde nämnden
– trots att dokumentären kallade bevisningen mot bröderna konstruerad och Rolf Sandbergs påstående att de hade erkänt för en lögn, och inte nämnde att båda bröderna hade berättat hur en av dem gjorde saker mot Kevins hals så att fyraåringen inte orkade andas, utan dog,
– trots att dokumentären framställde pappans minne i oktober 1998, av att bröderna redan samma kväll som Kevin dog berättat bl.a. att de såg Kevin flyta på vattnet, som otillförlitligt på grund av att pappan var påverkad av narkotikaklassat sömnmedel, och inte nämnde att pappan i åtminstone två tidigare förhör hade sagt att den ene pojken berättade redan samma kväll och – på frågan varför pappan inte hade sagt detta från början – svarat att han måste ha förträngt det,
– trots att dokumentären framställde bonusmammans minne av vad pojkarna sa och gjorde samma kväll som Kevin dog som otillförlitligt på grund av påverkan och förvirring, och inte nämnde att hon vid åtskilliga förhör hade sagt att hon mindes klart vad som hänt, bl.a. att det utan tvekan var så att det framgick av vad pojkarna berättat att Kevin låg och flöt i vattnet, och
– trots att dokumentären höll inne med en rad andra konkreta detaljer, under och efter polisutredningen, som talade för att pojkarna haft del i Kevins död och gav en missvisande bild på åtskilliga andra punkter.
Det jag skrev häromdagen, och upprepar nu, innebär att jag utsätter bröderna för misstankar om att de trots åklagarens friande beslut medverkade till Kevins död, och att jag utsätter föräldrarna för misstankar om att de nu inte berättar som det var. Detta är vad man kallar ”förtal i teknisk mening”, eftersom jag framställer dem som klandervärda. Det får man enligt lagen bara göra om det är försvarligt. För brödernas del tillkommer att de ska betraktas som oskyldiga (eftersom de har friats i åklagarens beslut), och därför inte utan starka skäl utsättas för misstankar om att ändå vara skyldiga.
Att det enligt min mening är försvarligt att berätta sanningen, och att göra det trots oskuldspresumtionen, beror på tre saker.
1. Påståendena om att misstankarna mot bröderna var ogrundade har förenats med allvarligt klander mot framför allt den ansvarige polischefen, Rolf Sandberg, och psykologiprofessorn Sven Å. Christianson. Om sådant klander är i allt väsentligt ogrundat, såsom är fallet här, bör de klandrade försvaras. Ofta måste ett sådant försvar gå ut över de friade. Så är det här.
2. Det har uppkommit en situation där det svenska rättsväsendet flera gånger har klandrats i osakliga mediekampanjer och inte har förmått hålla emot utan kommit till den slutsats som varit mest bekväm och populär. Detta är en utomordentligt allvarlig utveckling som måste motarbetas av åtminstone dem som är mindre känsliga för publicitetens makt.
3. Kevinärendet visar att Granskningsnämnden för radio och tv inte fungerar som granskare. När det gäller program i SVT som granskar myndigheter har nämnden i praktiken övergett kravet på saklighet. Nämnden har en så viktig funktion i det svenska mediesamhället att det som skett måste påvisas.
Det handlar alltså om så grundläggande saker som
– rätten till försvar för den som utsätts för ogrundat klander,
– rättsväsendets integritet, och
– intresset av att vi kan lita på våra viktigaste medier.
Enligt min mening är sanningsintresset så starkt att det inte bara är försvarligt att berätta, utan nödvändigt.
Dessutom har sanningen en tendens att krypa fram i längden. Därför är det mycket olyckligt om mindre nogräknade journalister lurar enskilda att tro att de är trygga i osanningen.