Söndagsbetraktelse nr 157
Min och mångas kära vän Yrsa Stenius är död. Det är oändligt sorgligt. Ett par dagar tidigare hade hon skrivit till några av sina vänner att ”doktorerna tittar in i sina datorer och konstaterar att allt är bra, skulle de lyfta blicken och titta patienten i ögonen så skulle de se att den här mänskan inte mår bra”. Då hade läkarna just tagit ett ryggmärgsprov på henne efter vad som såg ut som ett virusangrepp och, som hon skrev, glatt konstaterat att du är ju alldeles frisk.
Så drabbades hon av hjärtsvikt och föll i golvet. Grannarna larmades av hennes fina tax Cesc, som skällde som han aldrig tidigare gjort.
Modig, rakryggad, skarp, intellektuell och påläst – alla som läst Yrsa vet att det var sådan hon var. Däremot vet inte alla att hon också var självkritisk, ödmjuk, rolig, hjälpsam och ömsint. Den allra bästa sortens vän, det var hon.
Men ibland var hon också ömtålig. Hon hade skrivit sin delvis självbiografiska ”Orden i min makt” (Fri tanke 2016) på sitt ordinarie förlag Brombergs. Men manus innehöll en mycket mediekritisk betraktelse om det infekterade ärendet Thomas Quick, och Dorotea Bromberg gav henne ultimatum; detta kapitel måste bort. Yrsa muttrade lite men accepterade. Ledsen blev hon däremot när förlagschefen senare gav beskedet, utan närmare motivering, att förlaget inte heller ville publicera återstoden av boken.
”Orden i min makt” är ett mästerverk av klarsyn. Ingen kunde så väl som Yrsa Stenius identifiera det typiskt svenska. Och ingen kunde så tydligt som hon avslöja osunda journalistiska och politiska drifter. Att hon som PO hade rätt beträffande Expressens ”avslöjande” att Jan Guillou varit KGB-agent står enligt min mening alldeles klart. Expressen bör skämmas, både för ”avslöjandet” och för den bojkott man verkställde mot det pressetiska systemet medan Yrsa Stenius var PO. Det var en demonstration som hon tog illa vid sig av, inte minst för att stödet från andra medier i stort sett uteblev.
Yrsas kanske allra finaste bok heter ”Taxar, kärlek och sorg” (Brombergs 2015). Där berättar hon om sina taxar (de var fantastiska!), och om människor hon kände eller bara träffade. Och man fäster sig vid hennes oändligt kloka ord om en kvinna som förlorade sina båda pojkar när ex-mannen sköt pojkarna och sig själv till döds. Yrsa skriver: ”Jag minns detta samtal som en milstolpe i mitt liv. Jag lärde mig något om förlåtelse, inte att förlåta en människa kanske men att förlåta livet och att bland allt det sönderslagna hitta det som går att foga ihop i en gjutform. Jag lärde mig att man både måste kunna hata och desarmera sitt hat för att fortsätta som en levande människa efter en katastrof som denna. Hatet desarmerar man genom att resignera inför det oåterkalleliga och genom att i resignationen försöka förstå – begripa – hur det som skedde kunde ske och på så sätt integrera det inträffade i det liv som blivit ens lott, inte demonisera och tränga ut det. Detta förmådde denna kloka människa göra.”
Yrsa, jag saknar dig så mycket.