Söndagsbetraktelse nr 16
Vi vill gärna vara solidariska och toleranta. Det är i grunden bra förstås. Men problemet är att solidariteten och toleransen ibland rymmer en så pass allvarlig förenkling att den blir mer skadlig än nyttig. Det kan medföra att vi kritiserar den som påvisar förenklingen i stället för att stödja, eller åtminstone reflektera. Det blir för komplicerat. Lättare att tänka att det aldrig är fel att vara tolerant.
En person som har drabbats av vår benägenhet att förenkla är Hanna Gadban, muslimsk lärare och författare, ursprungligen från Irak men bosatt i Sverige sedan många år. För ett par månader sedan kom hon ut med boken Min jihad – Jakten på liberal islam. Där beskriver hon hur hon har utsatts för glåpord och tillmälen för att hon har kritiserat vissa mer eller mindre reaktionära yttringar av islam i Sverige och vår handfallenhet inför dessa yttringar. Hon har kallats islamofob, rasist och husblatte.
Det som hon kritiserar är bland annat barnäktenskap, långtgående krav på flickor att bära slöja, omskärelse av småflickor och relativisering av hedersvåld. Och hon angriper sådana yttringar av islam, och tolkningar av Koranen, som inte tar tydligt avstånd från t.ex. dödligt våld mot människor av annan tro, och stening till döds av kvinnor som har varit otrogna.
Boken är avslöjande för några muslimska organisationer i Sverige, och generande för oss svenskar. Varför kan vi inte ge rejält stöd åt en muslimsk kvinna som visar på oönskade och ibland olagliga företeelser i delar av det muslimska samhället i Sverige? När hon fick utmärkelsen Årets Alumn av Södertörns högskola år 2013 blev det våldsamma protester. Man förklarade att hon i själva verket är Sverigedemokrat, att hon rör sig i främlingsfientlighetens gränsland. Stödet för henne hördes betydligt svagare än angreppen.
Man måste kunna kritisera handlingar och ställningstaganden för vilka islam åberopas utan att kallas islamofob. Det är en oerhörd skillnad mellan sådan kritik och den generaliserande islamkritik som t.ex. Sverigedemokraterna ägnar sig åt. Vi får inte vara så ivriga att ta avstånd från allt som SD påstår att vi inte vågar säga det som utan tvekan är rätt. Som att barnäktenskap alltid är fel, att slöjan är ett hinder för frihet och utveckling, att omskärelse av flickor är barbariskt och att allt hedersvåld bör fördömas.
Och vi måste ställa upp för personer som tar den rättfärdiga striden, särskilt om de gör det inifrån och vet vad de talar om. Och alldeles särskilt om de som Hanna Gadban har en rejält utsatt position. Nu har hon fått jobb som kolumnist i Svenska Dagbladet. Det är glädjande och välförtjänt.
I dag försöker muslimska politiska aktivister skapa utrymme för en ideologi som är antidemokratisk, antiliberal och våldsbejakande genom att stämpla sina kritiker som islamofober. Jag tror att strävan efter liberal islam är oerhört viktig. En sak kan även den som är i huvudsak okunnig om islam konstatera: Det är alarmerande om Koranen inte kan tolkas med rimlig hänsyn till det ursprungliga historiska och kulturella sammanhanget och till den utveckling som har skett.
PS Den förenkling jag tänker på i första stycket är framför allt den som man gör sig skyldig till när man försvarar slöjan och inte tar hänsyn till att ett ställningstagande som i förstone kan framstå som tolerant i själva verket innebär ett försvar för en bakomliggande repressivitet mot kvinnor och flickor.