Söndagsbetraktelse nr 161

Vad skriver man i en söndagsbetraktelse efter en match som den mot Tyskland igår? Efter en förlust som svider nästan så mycket som det över huvud taget kan svida av något världsligt? En sak är klar, man kan inte skriva om något annat. Man måste skriva om förlusten och besvikelsen.

Hur hanterar man en stor ledsnad som denna?

Jag tror man ska försöka släppa frustrationen över alla OM som inte blev. Och låta bli att klandra dom som möjligen kunde ha gjort något annorlunda. Inte älta det som hände.

Man ska också försöka släppa ilskan mot alla oengagerade som förnumstigt säger att ”äsch, det är ju bara idrott”, liksom mot alla rättvisefundamentalister som lika förnumstigt säger att ”tyskarna förtjänade det, de var bättre”. Jag kan visserligen bli galen över sådant. För visst är det sant att det bara är idrott, och visst är det sant att tyskarna var bättre. Men svidande förluster i idrott BLIR man jätteledsen över, om man är riktigt engagerad. Och att det möjligen var ett rättvist resultat är ABSOLUT inte någon tröst när man vet vad idrott handlar om. – Men man ska ändå försöka släppa ilskan.

Det man ska göra tror jag är att försonas med det som hände. Det kan man göra genom att tillåta sig vara just så enormt ledsen och besviken som man känner att man är. Låta besvikelsen skölja över en så länge den vill. Inte försöka förminska den. Men sedan resignera och inse att det hände och att det inte går att göra något åt det. När man har insett det oåterkalleliga släpper så småningom det värsta. Och man kan lägga det bakom sig. Se framåt. Mot nästa match.

Så  ska i varje fall jag göra.

Jag vet att det låter patetiskt. Men så här är det att vara idrottsfantast och drabbas av en riktigt stor besvikelse.