Söndagsbetraktelse nr 164
Ibland tappar man bort något grundläggande i debatten. Så har det blivit kring två av de frågor som är mest brännande i dag:
Våldet i problemområdena
Att SD går bra i opinionen beror till stor del på att människor för närvarande har fokus på brottslighet, invandring och integration. De andra partierna vill få valrörelsen att handla om annat, som välfärden, skolan, jobben och ekonomin. Men det kommer inte att gå.
För om man har ett akut problem i ett land dras ögon, öron, samtal och oro till det. Det går inte att styra bort från det akuta problemet, hur gärna man än vill och hur många miljoner man än lovar till det ena och det andra.
Och just nu har vi ett problem som är akut på ett nytt sätt. Forskarna är överens. Läget i vissa förorter är ”jävligt allvarligt” (Jerzy Sarnecki). "Det är en tickande bomb" (Mikael Rying). Många människors reaktion är: ”Se hur det gick, SD hade rätt.” Och reaktionen är naturlig. Därför – och för att Jimmie Åkesson är skicklig – kommer SD att göra ett bra val.
Partierna kan inte lägga undan ett problem som engagerar och oroar de flesta. Vad det då gäller är att visa att man har en seriös och trovärdig politik för att komma till rätta med problemet. Jag ska inte rabbla åtgärder. Men jag fäste mig vid en sak som stod i Forskning och Framsteg för en tid sedan (2018 nr 2): Vi känner till brottslighetens orsaker. Social utsatthet förklarar bara 3-4 procent av variationen i befolkningens brottslighet. Moraluppfattning och självkontroll, i kombination med de moraliska sammanhang som man vistas i, förklarar uppåt 60 procent av variationen bland ungdomar. Vad vi måste göra – förutom att polisen återerövrar de områden som det gäller – är att skapa effektiva åtgärdsprogram baserade på den kunskap vi har.
Osexigt och svårsålt, särskilt i valtider. Men så måste vi göra. Långsiktigt och envist.
Nazisterna
Debatten går hög om hur vi ska stoppa NMR och dylika organisationer. Förbjuda dem? Förbjuda medlemskap i dem? Eller låta dem finnas men ingripa effektivare mot deras verksamhet?
Argumenten mot ett förbud är dessa: 1. Då tänjer vi på grundlagen. 2. Det blir gränsdragningsproblem. 3. Det blir ändå inte effektivt.
Men i Sverige kan vi konsten att lagstifta inom de ramar som grundlagen ger. Och all lagstiftning leder till större eller mindre gränsdragnings- och effektivitetsproblem. Dessa måste naturligtvis beaktas om de är allvarliga. Men ”problem” räcker inte som argument.
Den fråga som tenderar att försvinna i debatten är den som naturligtvis är viktigast i all lagstiftning: Hur bör det vara?
Åsiktsfriheten måste vara hundraprocentig och yttrandefriheten urstark. Men bör det vara tillåtet att organisera sig med en verksamhet som ”innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande” (2:24 regeringsformen)?
Om man ställer frågan så, är inte svaret då ganska givet?