Söndagsbetraktelse nr 165

Jag funderar en del kring mänskliga egenskaper och karaktärsdrag (se bl.a. söndagsbetraktelserna 11 och 45). Och under läsningen av Yrsa Stenius bok Makten och kvinnligheten (1993) var det en sak som slog mig.

Det finns ganska många människor i vårt land som säger som det är och inte avstår för att de blir obekväma och kanske illa omtyckta av somliga.

Och det finns många som har en oerhört skarp blick, som ser saker tydligare än vi andra och förmår beskriva det så att det blir klart och tydligt även för oss.

Men hur många finns det som förenar dessa båda egenskaper, som är så viktiga för vårt samhälle? Märkvärdigt få.

Att Yrsa Stenius gjorde det står allt klarare för mig. Och därför kan jag inte låta bli att skriva om henne igen (jfr nr 155 och 157). Hennes böcker är fyllda till brädden av fenomenalt klarsynta iakttagelser, inte sällan om sådant som är obekvämt för diverse makthavare. Den som läser kapitlen om makt och narcissism och om journalistik och moral i Makten och kvinnligheten eller avsnitten om journalistik och integritet och om det pressetiska systemet i Orden i min makt (2016) förstår vad jag talar om.

Men Yrsa Stenius var ovanlig inte bara för att hon förenade dessa båda egenskaper, en särskild klarsynthet och ett närmast pedantiskt behov av att säga som det var. Hon var också speciell genom att hon förenade en personlig sårbarhet med en stundtals brutal ärlighet mot sig själv. I Makten och kvinnligheten skriver hon, angående vad som sker i en kärleksrelation när man märker att den andre är på väg bort: ”Då ska man ha sinnesnärvaro nog att själv genomföra amputationen i stället för att inom kort bli den som amputeras. Där finns en väsentlig värdighetsvinst att göra. Jag har aldrig klarat av den.”

Yrsa Stenius dog den 26 maj 2018. Utan henne är Sverige ett fattigare land.