Söndagsbetraktelse nr 166

Sommar i P1 har kommit drygt halvvägs och jag har lyssnat på ovanligt många i år. De flesta har varit bra (= en trea i betyg), några mycket bra (4). Två har varit fantastiska (5).

När jag hade ett Sommar-program (2007) fick jag beskedet av min skickliga producent Brita-Lena Ekström, 1) att det borde handla om det som människor kunde tycka att jag var intressant för (= att jag var justitiekansler och delvis kontroversiell), 2) att jag inte borde utgå från att jag var intressant i övrigt och 3) att det viktigaste i ett Sommar-program är BERÄTTELSEN, inte de klokskaper som man eventuellt kan komma med.

Jag kan naturligtvis inte låta bli att ta fasta på dessa tre "regler" när jag sätter mina betyg. Men en del annat spelar också roll. Och jag har kommit fram till dessa betygskriterier, någorlunda i viktighetsordning:

1. Fängslande, medryckande, spännande, gripande

2. Väl berättat, väl framfört i övrigt

3. Intressant

4. Viktigt

5. Inte för självcentrerat

6. Sympatiskt i övrigt

7. Välkomponerat

8. Vackert, skönt

9. Lärorikt

10. Imponerande

När jag betygsätter mitt eget program i efterhand skäms jag för att det var för självcentrerat. Och för att det hörs för tydligt att jag läser en skriven text. Jag ger ändå mig själv en trea.

De två som har varit fantastiska i år av de 24 som jag har hört är David Eberhard, som berättade märkvärdigt klokt och sympatiskt, och Jesper Waldersten, vars program var genomtänkt i varje detalj och supersnyggt.

De bästa programmen som jag har hört sedan jag började med min betygsättning år 2007 är Niklas Rådströms (2010), Tom Alandhs (2015) och Stina Ekblads (2017). De var mer än fantastiska.