Söndagsbetraktelse nr 167
Jag tycks ha haft fel inför riksdagsvalet den 9 september. Men jag ska återkomma till det. Först en utflykt i ett näraliggande landskap.
I en diskussion mellan DN:s Jonas Thente och förlagschefen Jesper Monthán invände Monthán i fredags mot Thentes kritik ett par dagar tidigare av förlagets utgivning av en gammal romantisk bok med nazistsympatier. Thente hade skrivit: ”Min gissning är att man inte ens har läst boken på förlaget, utan bitit på romance-betet och tryckt på publiceringsknappen. Det är så lätt att agera utan att tänka i digitala tider.”
Monthán skrev: ”Jonas Thente ’gissar’ i onsdagens DN att Wahlström & Widstrand ger ut ’nazistlitteratur’ för att förlaget vill kapitalisera på romance-genren. Det hade varit både smakligt och sakligt, i denna tid när osanningar går som en löpeld genom en torr samtid, om han undvikit gissandet och kontrollerat sakförhållandet i stället.” (Härefter förklarade han att det handlade om digitalisering och tillgängliggörande som e-böcker av stora delar av Bonnierförlagens arkiv. Han medgav att man borde ha försett den aktuella boken med en kommenterande text.)
Thente svarade: ”Förläggaren Jesper Monthán tycker kuriöst nog att det är en god idé att häckla den som försöker treva sig fram i det informationsmörker han ansvarar för. [---] Förlagschefen Monthán uppmanar mästrande sina kunder att ’kontrollera sakförhållandet’ kring hans utgivning. Detta är nu gjort, om än på ett något omständligt sätt. Det hade dock varit smakligt i denna tid av arrogans och självgodhet om Monthán hade dragit sig till minnes att han arbetar i informationsbranschen.”
Jag undrar varför Thente använde uttrycken ”tycker kuriöst nog”, ”en god idé”, ”häckla”, ”det informationsmörker han ansvarar för”, ”uppmanar mästrande”, ”denna tid av arrogans och självgodhet” och ”dragit sig till minnes”? Varför skrev han inte t.ex. så här: ”Jesper Monthan borde inte uppmana mig att ’kontrollera sakförhållandet' kring hans utgivning. Han arbetar med information och borde själv ha informerat bättre. Då hade jag sluppit gissa.”
Svaret är förmodligen att Thente tyckte att gliringarna och elakheterna gjorde hans text slagfärdig och att han därigenom vann debatten med Monthán.
För mig står det klart att gliringar och elakheter skapar motsättningar i onödan och förgiftar relationer och klimat. Och de underbygger en atmosfär där det är normalare att vara elak än att vara snäll. Låt oss sluta med det.
Och låt oss samtidigt be våra journalister att inte ständigt bygga in små elaka antydningar eller spydigheter i sina intervjufrågor när någon ska ställas till svars. De vill nog visa att de har ett kritiskt förhållningssätt. Men varför inte göra som exempelvis Bodil Appelquist i SVT. Se exempelvis hennes skickliga intervju med åklagaren i dokumentären Operation Playa (finns på SVT Play). Hon är hela tiden vänlig och tålmodig men ger ändå inte den intervjuade en chans att slippa undan.
Men jag tycks som sagt ha haft fel inför riksdagsvalet. För när jag i mars satte igång min ”saklighetstävling” inför valet (betraktelse nr 145) utgick jag – som många andra – från att valrörelsen skulle bli smutsig.
Så har det inte blivit. Partiernas företrädare sköter sig hittills bra. De onödiga påhoppen och fulpolitiken har i stor utsträckning uteblivit.
Visserligen återstår fem veckor till valet, så vi ska inte ropa hej. Men numera tror jag faktiskt att det blir ganska snyggt även på slutet. Partierna tycks ha förstått att väljarna genomskådar elakheter, påhopp, självberöm och andra dumheter, och hellre vill ha diskussion och information i sak. Jag ska naturligtvis fullfölja min saklighetsgranskning, och jag står fast vid min utfästelse att rösta på det parti som vinner. Men jag måste erkänna att saken inte känns så angelägen som jag hade trott.
Är politiker kanske bättre på att vara rent sakliga än vad kritiker, medieutfrågare och många andra är?