Söndagsbetraktelse nr 168
När jag lyssnade på Anna Hedenmos Sommarprogram i måndags och läste Åsa Beckmans recension i DN dagen efter, då dök den upp igen. Den där frågan som skaver efter #metoo: Vilka offer är en god sak värd?
I en uppskattande söndagsbetraktelse om #metoo (nr 132) skrev jag i ett PS: ”Men det är något som skaver ändå. Det har att göra med de män som kanske faktiskt är orättvist skandaliserade och utsparkade, och som inte får rätt ens i efterhand. För att de inte orkar eller vågar, eller för att rättvisan inte fungerar. Om det finns några sådana män, så har de faktiskt offrats på det rättas altare. Huruvida de goda effekterna av #metoo är värda ett sådant offer, det är en fråga som rör mycket mer än #metoo. Den kanske jag återkommer till en annan gång.” – Och nu återkommer jag alltså.
Anna Hedenmo sa i sitt program, liksom i en artikel hon skrev i Expressen medan #metoo pågick, att den vanliga journalistiska granskningen uteblev. Och hon undrade om det var rädslan att granska "det goda" som satte den journalistiska reflexen ut spel. Så här skrev hon i sin artikel: ”De vanliga kriterierna, att vi publicerar det som är sant och relevant, kastades överbord i takt med att sociala medier drev de traditionella medierna framför sig. Kvinnors utsagor blev till självklara sanningar utan varken åtal eller domar, och en rad män fick sina liv dramatiskt förändrade över en natt.”
Åsa Beckman hade svårt att förstå Anna Hedenmos kritik av #metoo. Hon ansåg att Hedenmo förminskade de berörda kvinnornas erfarenheter och var ”otroligt ovillig att tro på vittnesmålen om trakasserier och övergrepp”. Den kritiken var visserligen missriktad, men den illustrerar polariseringen i debatten och berör den principfråga som Anna Hedenmo snuddade vid, och som jag försöker få grepp om här.
Var det rätt eller fel att publicera berättelser som om de vore sanningar trots de konsekvenser det fick för några män? Eller för att återknyta till principfrågan ovan: VAR DEN GODA SAKEN (här: den kraftfulla vågen av berättelser som avslöjade något som verkligen behövde avslöjas, som gav ett stort antal trakasserade kvinnor en röst och som säkert får avsevärda positiva effekter framöver) VÄRD OFFRET (här: de pressetiska övertrampen, det stora obehaget för några identifierbara män och – kanske – utpekandet av någon som faktiskt var oskyldig)?
Som jurist vill man gärna tackla en sådan fråga utifrån någon regel eller princip. Det är uppenbart att EN MYCKET GOD OCH VIKTIG SAK (som ett fungerande rättssystem där brott kan beivras rimligt effektivt) ÄR VÄRD VARJE OFFER SOM ÄR GANSKA OBETYDLIGT (som att enstaka personer döms lite för strängt). Men lika uppenbart är att EN MINDRE BETYDELSEFULL SAK (som att myndighetspersoner som gör fel bör få kritik) INTE ÄR VÄRD ETT MYCKET STORT OFFER (som att en oförvitlig och oskyldig tjänsteman blir uthängd i tidningarna som maktmissbrukare). Det är förresten också uppenbart att en i och för sig mycket viktig sak (som ett fungerande rättssystem där brott kan beivras rimligt effektivt) inte är värd ett oerhört stort offer, som t.ex. att en oskyldig person döms till fängelse på livstid för mord.
En REGEL skulle kunna formuleras ungefär så här: ”Vid bedömningen av om en god sak är värd ett visst offer ska särskilt beaktas hur viktig den goda saken är och hur allvarligt det som offras. Det ska också beaktas i vad mån den goda saken kan vinnas med mindre offer genom åtgärder som kan vidtas utan avsevärda kostnader, besvär eller förluster.”
För att göra en lång historia kort (en ordentlig analys fordrar en avhandling) anser jag att en sådan regel leder till dessa slutsatser beträffande #metoo:
1. #metoo-kampanjen var värd de pressetiska övertrampen. Det betyder inte att det var rätt att trampa över, bara att värdet av allt det goda med kampanjen övervägde (mycket klart för övrigt) det negativa med övertrampen.
2. #metoo-kampanjen var värd det stora obehaget för några identifierbara män, om de var i huvudsak skyldiga till det som de anklagades för. Och det var rätt att skriva om männen så att de kunde identifieras, om det annars hade varit svårt att på ett effektivt sätt avslöja vad som hade skett. (Under förutsättning att DN hade tillräckligt på fötterna, vilket man utan tvekan tycks ha haft, var det t.ex. rätt av tidningen att skriva om den s.k. kulturprofilen på det sätt som man gjorde. Det var dessutom av stort värde.)
3. #metoo-kampanjen var inte värd att någon identifierbar person utpekades som skyldig till allvarliga brott eller annat starkt klandervärt beteende, om vederbörande faktiskt var helt eller i allt väsentligt oskyldig. Den bedömningen är inte alldeles självklar. Men om någon på detta sätt "dömdes" oskyldig genom #metoo, vilket jag inte vet, var det en så allvarlig negativ effekt att jag lutar åt att den uppväger hela det positiva värdet av #metoo. (Observera att jag talar om faktisk skuld, inte om bevisad sådan.)
Låt oss därför hoppas att det inte var någon oskyldig som ”dömdes” på ett allvarligt sätt genom #metoo. Kampanjen var så viktig och värdefull att det vore väldigt synd om de negativa effekterna övervägde.
Jag håller inte med Anna Hedenmo om att det I SIG var fel att bedriva #metoo-kampanjen med stöd av kvinnors utsagor ”utan varken åtal eller domar”. Om man hade väntat på åtal eller dom, då hade det inte blivit något #metoo.
En avgörande fråga är därför om man tog för stora risker genom vissa utpekanden.