Söndagsbetraktelse nr 173

Min älskade hustru Susanne är död. Hon somnade in natten till i fredags, 66 år gammal.

Susanne levde sin barndom i Danmark (Vejle och Århus), sin ungdom i Västerås och återstoden av sitt liv i Uppsala. Hon läste kemi och biologi på Uppsala universitet och arbetade drygt tio år som lärare och 26 år som mikrobiolog vid Livsmedelsverket. Hon disputerade 2005 på en avhandling i mikrobiologi och blev senare docent vid SLU (Lantbruksuniversitetet).

Vi träffades våren 1972 och fick vår son Petter drygt ett år senare. Då var vi 21 och 23 år gamla, och våra mödrar tyckte det var onödigt att vi annonserade födseln i tidningarna när vi inte var gifta. Men det gjorde vi. Och ytterligare två fina barn fick vi, Karin och Hanna. Nu är vårt första barnbarn på väg, det gjorde Susanne lycklig.

Susanne var en hängiven och kärleksfull mamma och en underbar hustru. Hon var generös, omtänksam, okomplicerad och så långt ifrån självcentrerad som man rimligen kan vara. I mina ögon var hon glänsande. Och hon var tålmodig och precis, med ett märkvärdigt minne för vissa fakta. Hennes känsla för vad som är rätt var stensäker. En bättre samtals- och reskamrat än Susanne Thisted Lambertz fanns inte.

Strax efter Susannes pensionering våren 2017 fick vi veta att hon hade cancer i bukspottkörteln, en cancerform med mycket dyster prognos. Hon fick oerhört god vård på Akademiska sjukhuset (tack Nina, Peter, Ida, Karin, Yvette, Ann, Therese, Jeanette, Åke, Åsa, Lena, Margareta, Aida, Ingrid, Krister, Juhan, Malena, Kitty och alla ni andra som hjälpte oss). Men tretton månader efter sjukdomsbeskedet satt jag hos henne när hon drog sina sista andetag.

Susanne var min underbart fina livskamrat. Jag saknar henne så mycket.