Söndagsbetraktelse nr 174

Den 26 juli förra året talade Susanne på telefon med en läkare på vårdcentralen. Han sa att röntgenbilderna visade en förändring på bukspottkörteln. Man behövde ta fler prover.

Efter samtalet tittade hon olyckligt på mig och sa: Göran, jag kommer inte att klara det här.

Hon menade inte klara i betydelsen överleva. Utan att allt skulle bli för svårt för henne, att hon inte skulle stå ut. Att hon skulle bli förtvivlad, inte kunna vara sig själv, bryta ihop. Göra det för svårt för mig och barnen, och för sig själv. – Mer än något annat ville hon leva. Men hon ville också ”klara” det liv hon hade kvar.

Våra sista tretton månader blev fina. Och Susanne var underbar. Aldrig krävande eller besvärlig, aldrig bitter eller eländig, aldrig så förtvivlad att hon tappade sig själv. Ledsen, men också glad. Ivrig att hinna med. När hon fick veta att Hanna och hennes Petter ska ha barn sa hon flera gånger ”tänk vad vi är lyckliga”.

Älskade Susanne, du klarade det.