Söndagsbetraktelse nr 176

Susanne och jag ägnade en del av hennes sista månader åt att tänka tillbaka på vårt liv tillsammans. Vi pratade i timmar, tittade i fotoalbum och gick igenom lådor och hyllor på jakt efter minnen. En dag bestämde vi oss för att dokumentera det viktigaste i en ”familjeberättelse”. En sida per år skulle vi skriva. 46 år, lika många sidor. Dessutom skulle Susanne skriva en berättelse om sina första 20 år, innan hon träffade mig.

Det blev till sist ganska mycket mer än vi hade tänkt från början. Och vi gjorde det till en liten bok, ”Berättelsen om vår familj”. (Det var inte alls krångligt eller dyrt, och ganska kul.) Boken är naturligtvis inte särskilt intressant för någon annan än oss i familjen, men jag har några ex för de närmaste.

Varför berättar jag det här? Jo, för att arbetet med detta projekt kändes så värdefullt och bra. Och för att Susanne och jag var överens om att detta nog är något som många andra kunde tycka om att göra. Det var både roligt och tankeväckande att se tillbaka tillsammans på ett någorlunda strukturerat sätt, reflektera om hur det blev som det blev och bringa ordning i åren och händelserna. Och inte minst att återuppleva några gyllene stunder. Se framåt är bäst för det mesta, men ibland är det bra att se bakåt. Bland annat för den gemenskap som det kan ge.

Jag känner en stor sorg över att Susanne inte fick leva. Saknaden är jobbigare än jag hade föreställt mig. Men den enkla bok som vi skrev tillsammans gör mig glad ibland.