Ensamhet, Lycka, Saknad, Samvete, Söndagsbetraktelser, Sorg, Susanne Thisted Lambertz, Vara

Söndagsbetraktelse nr 177

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 14 oktober 2018

I onsdags begravdes Susanne, min käraste hustru, våra barns älskade mamma. Det blev en innerlig och fin ceremoni i Helga Trefaldighets kyrka. Vid minnesstunden hyllades Susanne i många vackra små tal, och med ord som värmde våra hjärtan.

 

Man lär sig mycket om sig själv när den som står en allra närmast blir allvarligt sjuk och går bort. Man lär sig hur känslig man blir för omgivningens reaktioner och initiativ. Och hur viktigt det är med värme och kärlek, och förståelse för att ingenting annat känns riktigt betydelsefullt. Efter Susannes död hade jag ett par fina hjälpande samtal med vänner som förstod att bry sig om bara mig och mina behov. Men också ett långt samtal med en annan vän, som visste att Susanne var död men inte berörde det med ett ord utan fokuserade på sig själv. I dagboken på kvällen ställde jag mig frågan om jag över huvud taget kan umgås med den personen igen.

 

Jag lärde mig också det om mig själv, att jag inte vill ha råd om hur jag ska vara och göra när jag har blivit ensam. Jag förstår att råden är välmenta och kanske ofta kloka, men inne i mitt huvud finns en röst som säger att det bara är jag själv som verkligen förstår. Det är ju möjligt att rösten har fel, men än så länge följer jag den.

 

Och så har jag lärt mig att ensamhet och saknad är två helt olika saker och att jag inte har något emot ensamheten, men att saknaden kan göra mig alldeles förlamad.

 

Och att saknad och sorg också är två helt olika saker, där sorgen för mig allra mest är en bedövande ledsenhet men också ett dåligt samvete. En skuld för att jag inte alltid var mot Susanne som man bör vara mot den som man älskar. Nu när jag inte har henne kvar kan jag inte för mitt liv begripa varför jag inte alltid kunde vara varm och god och kärleksfull. Det hade ju egentligen inte varit svårt. Jag hade bara behövt bestämma mig. På riktigt bestämma mig.

 

Så lyssna gärna, du som inte redan har förstått betydelsen av det kanske viktigaste av allt: Reflektera ordentligt över hur du vill vara, och gör allt du kan för att vara så. Och om du är avundsvärd nog att ha en livskamrat, försök göra henne eller honom så lycklig som du någonsin förmår.