Söndagsbetraktelse nr 179

Min favoritfilm är Den röda filmen av Krzysztof Kieślowski. Det har jag sagt och skrivit många gånger. Och så är det verkligen, det är inte bara något jag har bestämt mig för. Är det någon film som jag kan se gång på gång, och njuta, så är det den.

Men jag har aldrig riktigt lyckats förklara, för mig själv eller någon annan, varför jag tycker om just den filmen så mycket. Förrän kanske nu. Jag besökte Sundsvalls museum i veckan och såg bl.a. en anslående tavla av Bengt Lindström. Men det var inte tavlan som hjälpte mig förstå, utan texten vid sidan om. Där stod att Bengt Lindström i sin ateljé hade ett citat av Albert Einstein: ”Den vackraste känsla man kan känna är känslan av ett mysterium. I den känslan bottnar all sann konst och all verklig vetenskap.”

Det allra bästa i Den röda filmen är skildringen av den gamle domaren och hur han på något sätt förstår vad som ska ske, och även tycks kunna hjälpa ödet på traven. Det är så utsökt berättat. Och jag har alltid gillat det väldigt mycket, fastän jag inte tror på något övernaturligt.

Kanske är förklaringen till att jag älskar Den röda filmen just den, varken mer eller mindre. Att den vackraste känsla man kan känna är känslan av ett mysterium.