Söndagsbetraktelse nr 180
Europa har 50 länder. Susanne och jag besökte 49, men det femtionde hann vi inte med: Vitryssland.
Jag bestämde mig för att göra resan ensam, och göra den på precis det sätt som Susanne och jag skulle ha gjort. I fredags flög jag hit.
Hittills har jag ägnat mig åt Minsk, huvudstaden med två miljoner invånare. Den är visserligen ett stalinistiskt bygge med alltför breda gator och tråkiga husklossar från 50- och 60-talen. Men i kärnan är det fint med gågator, torg, backar och den vackra floden Svislatj. Det finns också ganska många välrestaurerade 1800-talshus, som räddades när staden annars jämnades med marken under andra världskriget. Och det känns trivsamt här. Anspråkslöst och vänligt. Av någon anledning som jag försöker förstå har dock Nationalmuseum inte någon enda målning av Marc Chagall, som föddes i Vitryssland 1887. Han var visserligen persona non grata under sovjettiden, men han borde väl ha återupprättats? (Ursäkta, jag borde forska bättre innan jag skriver en sådan sak.)
Sveriges ambassadör i Minsk heter Christina Johannesson. Hon lärde mig många intressanta saker om landet vid ett samtal i fredags. Och kanske allra intressantast var det att förstå att Vitryssland visserligen är starkt beroende av Ryssland men absolut inte går i den mäktiga grannens ledband, ens i avgörande utrikespolitiska frågor. Man har inte erkänt den ryska annekteringen av Krim, och man har tagit emot bortåt 100 000 ukrainare som flyktingar sedan "inbördeskriget" inleddes. Lukasjenko och Porosjenko lovordar varann, medan det är frostigt mellan Lukasjenko och Putin. Vitryssland har också en hög arbetsmoral och har alltid – till skillnad från Ryssland – haft god ordning på sitt jordbruk.
Sorgebarnet är de mänskliga rättigheterna och domstolarnas bristande oberoende. Det intressanta är att man troligen skulle kunna avskaffa ofriheten helt utan att något särskilt skulle hända. Så vad är man egentligen rädd för? Beror förtrycket – som dock är mildare nu än för 6-7 år sedan – helt enkelt på att Lukasjenko inte tål protester?
Ja, det är faktiskt något av en gåta. Men själv lämnar jag politiken och huvudstaden under ett par dagar och besöker två av landets världsarv: Slottet Mir och Radziwillpalatset i Nesvizj. Det skulle Susanne absolut ha röstat för att göra.