Söndagsbetraktelse nr 181

I dag den 11 november är det Polens nationaldag. Och inte vilken nationaldag som helst, för i dag firar Polen 100 år som självständig stat.

Det låter ju som något att glädjas åt. Men nationaldagen har på senare år kidnappats av enorma nationalistiska demonstrationer med öppen fientlighet mot invandrare, judar, homosexuella och andra grupper som ogillas av de högerextrema.

Vi läser om sådana demonstrationer, och de flesta av oss förfasas lite lagom en stund. Och vi är glada över att vi i Sverige, trots våra problem, slipper extrempolitiska yttringar av så allvarligt slag.

När jag var i Minsk i veckan – ursäkta att jag tjatar om Vitryssland – såg jag ett par filmer ur den pågående filmfestivalen. En av dessa var Once upon a time in November av den polske regissören Andrzej Jakimowski. Den handlar om de nationalistiska demonstrationerna i Warszawa på nationaldagen 2013. Det var första gången som enorma folkmassor deltog, bortåt 100 000 människor enligt filmen. Det var också första gången med omfattande skadegörelse, misshandel och hotfulla slagord som ”Död åt de homosexuella!”, ”Krossa judemakten!”, ”Ett vitt Polen!” och ”Slakta vänsterslöddret!”.

Filmen skildrar demonstrationerna från några utsatta personers perspektiv. Som åskådare kunde man inte komma undan skräcken när människor i folkmassan började slå sönder fönster och dörrar på det hus där huvudpersonerna befann sig.

Detta är ett mycket bra exempel på att kulturen ofta är den effektivaste bäraren av ett budskap. Jag förfasar mig inte längre lite lagom inför Polens nationalistdemonstrationer, där för övrigt svenska ”nordiska grupper” har deltagit de senaste åren. Jag är rädd på allvar för vad som kan hända.

Och jag gladde mig faktiskt åt att Warszawas borgmästare i veckan förbjöd demonstrationer i år. Detta förbud upphävdes dock av en domstol på fredagen.

Så jag är ordentligt spänd på vad som kommer att hända i Warszawa på den hundraåriga självständighetsdagen. I dag.