Söndagsbetraktelse nr 182

Den här helgen tillbringar jag i Dackebo, ett sommarparadis mellan Västervik och Gamleby. Moster Hjöjjan och morbror Kurt köpte det 1961, och vår familj (som inte hade råd med egen sommarstuga) välkomnades varmt några veckor varje sommar. Bad, boccia, badminton och blåbärsplock. Fiske, fotboll, fika och fantastiska sommarkvällar. Visfestival i Västerviks slottsruin med Hootenanny Singers, Peter Lundblad, Cornelis och många andra. Det var så underbart det kunde vara.

50 år senare är paradiset sig likt, fast med rinnande vatten, elektricitet och nytt fint hus. Nu är det barnen som är föräldrar – och morföräldrar. Dåtidens föräldrar är borta sedan länge.

Utom moster Hjöjjan, 89. Hon var den som betydde mest för släktsammanhållningen och trivseln. Kramade oss glädjestrålande när vi kom, grät när vi åkte. Brydde sig och tydde sig till alla. Med dignande kaffebord och en fantastisk förmåga att få alla att känna sig hemma.

På äldre dar har hon fått samma sjukdom som vår mormor. Nuet är ett sammelsurium, ungefär lika verkligt i dag som Östgötaslättens 1930-, 40- och 50-tal.

Den stora frågan är denna: Hur visar man bäst den kärlek och respekt som en älskad människa förtjänar i en tid när hon inte längre har ordning på tillvaron?