Söndagsbetraktelse nr 184

Jag har varit tre gånger på Nationalmuseum efter nyöppningen, senast i onsdags. Varje gång har det varit fullt med folk. Men för varje gång har jag också känt alltmer att det är något särskilt som har hänt med huset. Det är något som känns lite mystiskt. Jag satte mig och funderade i onsdags på vad det kunde vara, och till sist kom jag på det: Man trivs.

Att man känner sig väl till mods i nya Nationalmuseum beror nog mycket på det omgjorda vackra entréplanet med en underbart skön skulpturgård och ett fantastiskt auditorium där det visas fina små filmer. I entréplanet ligger också restaurangen och caféet, båda väldigt trivsamma, och en rymlig generös museibutik.

Men jag tror att trivseln beror allra mest på bemötandet från personalen. Alla är lugna och trevliga. Inget ropande om väskor och käppar som måste lämnas, inga åthutningar om att inte röra. Vänliga svar på frågor om stort och smått, värdar med yrkesstolthet och vakter som hjälper mer än att vakta.

Jag kunde inte låta bli att fråga en av museivärdarna om det hade utgått instruktioner om bemötandet. Och det hade det. Alla gäster ska känna sig välkomna och väl omhändertagna. Mottagandet ska vara lugnt och vänligt. Besökarna ska gärna känna sig lite stolta över sitt Nationalmuseum, där det finns så mycket vackert att se och där det är alldeles gratis att ströva runt och titta. (Bara särskilda utställningar har entréavgift.)

Skönhet, lugn och vänligt professionellt bemötande, det är ingen dålig kombination. Då blir det lätt att man trivs.