Söndagsbetraktelse nr 186
Lena Andersson är starkt kritisk till domen mot Jean-Claude Arnault (DN 8.12). Hon skriver att den är ”en katastrofal triumf för robotsamhället”. Hennes huvudinvändning mot domen är att kvinnan i fråga ”uppenbarligen” ansåg att den första våldtäkten (av två som Arnault dömdes för i hovrätten) var mindre allvarlig. För hon följde ju med Arnault två månader senare till den lägenhet där hon upplevde övergreppet, ”lägger sig i samma säng som den gången och somnar tätt intill honom”. Och en tid senare reser hon till Paris med sin dotter för att även träffa honom där. Domen är, menar Lena Andersson, en politisering och en robotisering av rättsstaten; ”och därmed har vi avskaffat den”.
Rebecka Kärde invänder (DN 12.12) mot Lena Anderssons resonemang och frågar hur våldtäktsoffer ska bete sig för att bli trodda. Och hon skriver, angående våldtäkter, att det vanliga är att offret känner förövaren och kanske rentav tycker om honom. ”Just därför får övergreppet vederbörande att tvivla på sin verklighetsuppfattning och bete sig på ett för omgivningen kontraintuitivt sätt. Till exempel genom att fortsätta vara tillsammans med gärningsmannen, eller som här, följa med honom till Paris efteråt.”
Ulla Risling invänder också (SvD 13.12) mot Lena Anderssons kritik av domen. Hon skriver att man måste förstå att ett våldtäktsoffer ibland beter sig på ett sätt som utifrån uppfattas som irrationellt och konstigt. ”Underligt nog kan ett offer [---] söka upprättelse hos just förövaren. [---] Önskan att denna ofattbara situation ska vara en missuppfattning kan göra att offret söker upp förövaren gång på gång, för att den person som offret kanske till och med känt beundran för och varit förälskad i ska ta tillbaka det hen har gjort, be om ursäkt eller förklara att det var ett misstag. Eller vad som helst som ger en upprättelse.” – Och: ”Resultatet blir som en inre härdsmälta som underminerar personens självkänsla och identitet. En oerhört plågsam och självupplösande situation! Även i en situation när det konkret gäller att rädda livet, både det kroppsliga och det sociala, så kan identifikation med aggressorn vara den enda psykologiska vägen. Detta fenomen kallas ’Stockholmssyndromet’ efter Norrmalmstorgsdramat.”
Diskussionen mellan de tre skribenterna handlar alltså till stor del om hur man ska se på att kvinnan efter två månader träffade Arnault igen, lade sig i samma säng och somnade intill honom, och att hon sedan besökte honom i Paris med sin dotter. Utifrån sett verkar väl ett sådant beteende väldigt egendomligt, och om man vill göra det begripligt kan det kanske vara naturligt att psykologisera kring det på det sätt som särskilt Ulla Risling gör.
Men då kommer vi till det som är märkligt.
Om man läser kvinnans berättelse i domarna (särskilt tingsrättsdomen), ser man att diskussionen har hamnat alldeles snett. Ulla Rislings förklaringar är faktiskt så långt från kvinnans verklighet som de kan komma. För kvinnans beteende var inte alls så egendomligt som det har framställts, och det fordras nästan inget psykologiserande alls för att förstå det. Hon höll sig undan för Arnault efter det första övergreppet, men han envisades med att få träffa henne igen. Hon hade en väninna som ville umgås med Arnault, och gärna då också tillsammans med målsäganden. Kvinnan sa vidare till Arnault flera gånger efter det första tillfället att hon inte ville ha sex och inte var intresserad av någon relation med honom. Hon tackade ja till en middag efter två månader för att väninnan ville det. Och hon lade sig och somnade i Arnaults säng efteråt för att tunnelbanan hade slutat gå den natten och hon inte hade råd med taxi, och efter att hon avkrävt Arnault ett löfte att det inte skulle bli fråga om sex. Hon tyckte att han verkade ha förstått att hon inte var intresserad av någon relation. Och hon reste senare till Paris för att inte bara Arnault utan också väninnan tjatade att hon skulle komma och hälsa på dem där. Hon hade ett eget rum tillsammans med dottern och umgicks mest med väninnan, ganska lite med Arnault. Hon hade inte sex med Arnault vid några andra tillfällen än de som åtalet handlade om, och hon tog aldrig kontakt med honom eller initiativ till att de skulle träffas.
Dessa förklaringar fann både tingsrätten och hovrätten trovärdiga, och det finns inte något i domarna som talar emot den bedömningen.
Jag beundrar Lena Andersson och tycker nästan alltid att det ligger väldigt mycket i det som hon säger och skriver. Och hon har i och för sig rätt i att det finns problem med vissa sexualbrottmål, och att bedömningarna ibland kan bli nästan ”robotiserade”.
Men Arnault-domen är inte något exempel på det. Jag kan i och för sig inte veta om det är alldeles rätt dömt, det kan man nästan aldrig om man inte har varit med. Men om man accepterar våldtäktslagstiftningen som den är och utgår från tingsrättens och hovrättens domar, finns det inte någon anledning till kritik.
Och framför allt: Den som skriver om en våldtäktsdom bör vara aktsam om verkligheten och inte ge intryck av att kvinnan har betett sig på ett sätt som inte alls stämmer, och som nog kan göra henne rätt förtvivlad att läsa.