Julen, Privat, Pyret, Susanne Thisted Lambertz

Söndagsbetraktelse nr 187

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 23 december 2018

Det här blir min första jul utan Susanne. Och även om våra barn och många andra finns där, känns det tungt. En stor del av det härliga med julförberedelserna är borta. Allt det som Susanne brukade göra blir sämre gjort, eller inte alls. Den underbara samhörigheten när allt är fejat och pyntat och färdigt inför helgerna finns inte kvar. Det är med glädjen i julen som med annan glädje; den blir större av att delas.

 

Just i dag är det 100 dagar sedan Susanne somnade in. 100 dagar av ledsamhet. Inte alltid förstås, för det mesta är man ju sysselsatt med sånt som leder tankarna till annat. Men när jag ser på ett foto av min oändligt vackra hustru, när jag plockar bland hennes saker eller läser något som hon skrev, då är det svårt att hålla tårarna borta. Det är mindre så nu än i början, men jag tror inte att det nånsin upphör helt.

 

Det där med att ”läsa något som hon skrev” innehåller förresten en svårighet som jag brottas med. Hur ska jag göra med Susannes dagböcker och anteckningar, och sådana dokument i datorn som innehåller hennes privata tankar? Det pratade vi aldrig om. Jag vill inte läsa det som hon kanske inte hade velat att jag skulle läsa. Djupt personliga funderingar, säkert en del bekymmer. Men jag kan inte heller kasta det. Lämna det och låta barnen bestämma när jag själv är död? Nej, det känns inte heller rätt. Kanske gör jag som en person jag hörde berättas om häromdagen. Han hade tejpat igen en låda och skrivit att den fick öppnas först 50 år efter hans död.

 

Den stora glädjen för Susanne de sista månaderna var att vårt första barnbarn är på väg. Även om hon förstod att hon inte skulle få träffa den lilla flickan, var hon genuint lycklig. Och jag ska se till att nykomlingen får en slant från Susanne till jul. En julklapp från den som nyss har lämnat livet till den som är på väg dit. Till Pyret från mormor, God Jul.