Söndagsbetraktelse nr 190

Vårt största samhällsproblem i dag är den bristande integrationen av människor som har kommit till Sverige från andra länder. Gängkriminaliteten, skjutningarna, oron i skolor, blåljusöverfallen, otryggheten i förorter och så vidare – allt hör ihop, och integrationsproblemen ligger i botten. Polisen kan inte komma till rätta med svårigheterna, bara försöka ta hand om de mest akuta effekterna.

Två av de böcker jag har läst på senare tid tar upp problemen. Det är Alexandra Pascalidous ”Mammorna” och Joel Halldorfs ”Gud: Återkomsten”. Båda betonar de förödande effekter som kommer av människors känsla av utanförskap och isolering. Det är ett grundläggande behov hos de allra flesta att få känna gemenskap och tillhörighet.

Något paradoxalt tyder mycket på att dagens utbredda högerpopulism har delvis samma rot: förlusten av trygghet och traditioner, liksom av känslan att höra till. Det moderna samhället med dess konsumism och individualism skapar ett slags tomrum hos många, en känsla av övergivenhet. Det betyder rimligen att en bättre gemenskap i landet och lokalsamhället ökar tilliten till demokratin och minskar högerpopulismen.

Om nu samhörigheten är så viktig borde man kanske sikta rakt mot den? Men då behöver fler engageras än lagstiftaren, myndigheterna och kommunerna.

Kanske skulle vi komma en bit på väg med dessa "tio punkter för samhörighet i Sverige":

1. Kommunerna, kyrkor, andra samfund eller föreningar ordnar AWS (after work and school) i skolan, stadsparken, kyrkan, föreningslokalen eller biblioteket några fredagseftermiddagar varje termin. Kanske knytkalas.

2. Mammor och pappor i förorten ges ekonomiskt och annat stöd (från kommunen, föreningar, fonder, lokala företag eller enskilda med god ekonomi) för arbete med kvällsvandringar, ungdomslokaler, gruppsamtal m.m.

3. Nationaldagen den 6 juni utvecklas till ”en dag för svensk gemenskap” med olika aktiviteter i kommunerna som engagerar både svenskfödda och utlandsfödda.

4. De religiösa samfunden bjuder in till samtal, kulturkvällar, gudstjänster, samarbetsprojekt m.m. med det uttryckliga syftet att stärka gemenskapen på orten.

5. Idékonferenser i riksdagen, kommunerna och de religiösa samfunden: ”Det här kan vi göra för gemenskapen i Sverige.” – Statsministern håller ett tv-sänt tal: ”Så här kan vi stärka samhörigheten.”

6. Ungdomar med problem bjuds in att berätta om sina liv i större eller mindre grupper. Vad tycker de att det är det för fel på Sverige? Hur kan vi hjälpas åt för att alla ska trivas bättre?

7. Enkel undervisning ordnas i arabiska, kurdiska, persiska m.m. i skolan eller på biblioteket, öppen för alla och inriktad på de 100 viktigaste orden. – Ett nätverk skapas av svenskfödda som ger snacka-stöd åt personer som lär sig svenska.

8. ”Glesbygd och förort”. Ett nätverk skapas av vänorter i Sverige och människorna där. Det kan initieras av kommuner, religiösa samfund, idrottsklubbar eller kulturföreningar. Bussresor ordnas liksom föredrag, fester, konserter och familjesamverkan. Både invandrare (om jag tillåter mig att använda det ordet) och svenskfödda engageras.

9. I skolan ges undervisning om samhörighet och gemenskap. Eleverna uppmanas att ge förslag om hur samhörigheten i samhället kan stärkas.

10. Sveriges television ordnar en tv-sänd tävling, ”Trevligaste kommun”, och sänder programmet på lördagkvällar.

Töntstämpel? Ja, det tycker säkert de flesta. Och någon sådan bred satsning kommer aldrig att bli av.

Men det hindrar inte att det vore fint om vi kunde stärka samhörigheten i landet rejält. För invandrare, sverigedemokrater och andra som vill vara med.