Söndagsbetraktelse nr 191

För mig handlade det om saklighet. Och i valet röstade jag på Moderaterna för att jag hade utfäst mig att rösta på det parti som vann den saklighetstävling som jag hade anordnat (se Söndagsbetraktelse nr 172, http://goranlambertz.se/sondagsbetraktelse-nr-172/). Tävlingen gick ut på att avstå från påhopp, självberöm, fulpolitik och onödigt käbbel, och M vann alltså. Jag berömde Ulf Kristersson. Såvitt jag kunde se ägnade han sig inte över huvud taget åt påhopp eller självberöm, enbart åt sakfrågorna.

Inför statsministeromröstningen i fredags sa Ulf Kristersson i riksdagen att C och L hade

– abdikerat från sitt politiska ansvar,

– inte litat på sin politiska övertygelse och sin politiska integritet,

– agerat hållningslöst och principlöst, och

– ägnat sig åt ren politisk dubbelmoral.

Det var inte särskilt svårt för någon att se vad det var som C och L gjorde under de fyra månader då regeringsförhandlingarna pågick. De ansåg det viktigare att utestänga SD från direkt politisk makt än att få till stånd en borgerlig regering. Och de drog konsekvenserna av det.

Man kan tycka vad man vill om detta ställningstagande, och jag säger ingenting i frågan om det var bra eller dåligt. För min del hade jag utan svårighet kunnat acceptera det motsatta. Men att kalla partiernas ställningstagande för bl.a. ”hållningslöst och principlöst” är enligt min mening orimligt, för att inte säga direkt felaktigt.

När jag röstade på M trodde jag att Ulf Kristersson var en sådan politiker som avstår från påhopp och håller sig till sakfrågorna. Men jag trodde fel. De beskyllningar han nu riktar mot Centern och Liberalerna slår rekord.

I osaklighet.