Söndagsbetraktelse nr 193
För första gången har Harry Martinsons Aniara filmatiserats. Manus har skrivits av Pella Kågerman och Hugo Lilja, och de har också regisserat. Filmen har fått högsta betyg i SvD och näst högsta betyg i DN och UNT. Mycket beröm.
Jag såg filmen i fredags kväll, då det var Uppsalapremiär. Den är hemsk men mycket bra. Naturligtvis kan berättelsen inte vara annat än hemsk. Rymdskeppet Aniara lämnar den förstörda Jorden på flykt mot Mars men kommer ur kurs och fortsätter ut i världsrymden utan hopp, det är kusligt. Ingen hjälp finns att få. Människorna ombord dör allt eftersom, många tar sitt liv. I den näst sista filmsekvensen har det gått 23 år sedan Aniara lämnade Jorden. Ganska många av människorna finns kvar. I den sista har det gått knappt sex miljoner år.
I går lördag läste jag boken. Det hade jag inte gjort förut men kände igen några ofta citerade passager. Hela boken är på vers. Jag minns när Harry Martinson hade utsetts till mottagare av Nobelpriset i litteratur 1974 (tillsammans med Eyvind Johnson) och fick frågan vilken han såg som sin främsta bok. Han svarade lite dröjande på sin milda blekingska: ”ja, jag vet inte, men jag är ju väldigt glad åt att ha skrivit Aniara”. Som de flesta vet blev Harry Martinson inte lycklig av Nobelpriset, tvärtom. Han tog sitt liv 1978.
Jag hade tidigare förstått det så att Aniara är en berättelse som inte ger något hopp. Det finns inte någon Gud och inte något liv efter detta. Harry Martinson bekänner sig till ateismen och beskriver tron som något människorna tar till för att orka leva. Så har jag trott. Och visst beskriver han påhittade religioner och galna kulter. Men han ger också en antydan om att något finns som ligger utanför det fattbara:
Och då, fast inget yttre tecken märktes
jag hörde tingen tigande förkunna
ett djupt mysterium som tyst förstärktes
av mimagravens ljus, de snart förbrunna.
Det finns också tecken i diktverket på att Harry Martinson håller öppet för att det finns en Gud på Jorden, om än kanske inte på Aniara.
Vad han säger mer än något annat är förstås: Ta hand om Jorden.
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.