Söndagsbetraktelse nr 195

Det här är första gången sedan jag började skriva söndagsbetraktelser som min födelsedag infaller just på en söndag. Jag blir 69 i dag, och det är ju inte mycket att bråka om. Men nästa gång är det jämna år. Märkvärdigt nog kan man vänja sig vid tanken på att snart vara 70.

Frågan är hur en 70-årsdag ska firas. Redan för länge sedan bestämde jag mig för att det skulle bli en resa till någon favoritstad. Och allra bäst för firande i februari är Rio de Janeiro. Så även platsen har varit klar ganska länge.

Jag har tänkt leva tills jag blir 104 år. Firandet av jämna födelsedagar har sett ut, resp. planeras, så här:

10 år            Hemma i Kisa med familjen

20 år            I gymnasistlägenheten i Linköping med kompisarna

30 år            I studentlägenheten i Uppsala med familjen och kamraterna

40 år            I parhuset i Uppsala med familjen och vännerna

50 år            På lokal i Uppsala med familj, släkt och vänner

60 år            I Santiago de Chile med Susanne och Petter

70 år            I Rio de Janeiro med familjen

80 år            I New York eller Istanbul med familjen

90 år            På restaurang i Uppsala

100 år          På hemmet

Men livet består inte bara av jämna födelsedagar, utan även av t.ex. ojämna födelsedagar. Som i dag. Och nog är det något alldeles extra med alla de hyllningar som strömmar emot en på Facebook en sådan dag. Jag är väl barnslig, men jag måste säga att jag gillar det väldigt mycket.

Över huvud taget är förhållandet människor emellan annorlunda än det var förr i tiden. Det är mycket vanligare i dag med öppen och uttrycklig uppskattning – och faktiskt kärlek. Sådant förekom nästan inte alls när jag var barn. Och knappast när våra barn var barn heller. En ny sorts mjukhet? Jag tror att förändringen mest är en positiv effekt av sociala medier.

Förra söndagen skrev jag om ”en ny hårdhet”, nu om ”en ny mjukhet”. Hur går det ihop? Jag får återkomma till det.