Söndagsbetraktelse nr 196
För en tid sedan läste jag Owe Wikströms bok ”Den dolda dörren – om undran inför döden”. Sedan dess har jag funderat en del kring den. De flesta av oss tänker nog ibland på frågor kring vår egen död, inte minst vad det innebär att vara död. Och det är just den frågan som boken handlar om. Författaren deklarerar klart att boken ska röra just det, och inte sådant som vi annars gärna glider över till att tala om. Som saknaden efter andra som har dött, sjukdom och lidande, religionernas betydelse eller sjukvårdens behandling av döende människor och deras anhöriga.
Under arbetet med boken träffar Owe Wikström en grupp människor som samtalar om vilken roll kultur och natur kan ha som andlig tröst. De bestämmer sig för att samspråka om bokens ämne: Vad innebär det att vara död? De tre huvudpersonerna i gruppen skriver också varsin text, som återges i boken. På frågan ”finns det något efter döden?” ger de i princip tre olika svar: ”Nej” (Lasse, icke troende), ”kanske” (Ann, undrande) respektive ”ja” (Hans, troende). Och de motiverar sina svar på ett intressant sätt, bl.a. utifrån de personer som de kallar sina andliga ledsagare: Harry Martinson (Lasse), Marcel Proust (Ann) och Johann Sebastian Bach (Hans).
Författaren själv ligger närmast ett ”kanske”, eller ”troligen”. Han skriver att han i gudstjänsten, särskilt vid nattvarden, ofta har känt att vi levande människor ingår i en bedjande och lovsjungande gemenskap med dom som befinner sig ”bakom den dolda dörren”, de döda. Det har gett honom en hel del tröst. Den dragning som vi alla kan känna efter en mänsklighetens och livets urkälla låter oss ana, säger han, att våra avlidna anhöriga inte är långt borta.
Själv ligger jag närmast ett ”nej”, även om jag ibland har upplevt ett slags evighetskänsla som jag inte riktigt kan förklara. Visst finns det en andlig dimension i underbara naturupplevelser, ibland i film och musik och i gudomligt vackra kyrkorum. Men vad det andliga egentligen ”är”, det är svårt att säga. Att det andliga finns där som en bro mellan livet och döden kan man inte utesluta. Men jag lutar åt att även andligheten kan förklaras vetenskapligt och i den meningen är icke-religiös. Hur ljuvlig den än kan vara. Som när kroppen känns tyngdlös och man är absorberad av det underbara som sker. En blåsippa som rör sig lätt i vinden, musik så man nästan svävar, ett barns lilla hand. Upplevelsen av att tillvaron är fulländad, just där och då.
Jag tycker mycket om Owe Wikströms bok. För att den inte alls väjer för det svåra. För att den behandlar detta svåra med full respekt för alla trosriktningar. Och för att den skänker en insikt: det är här vi står.