Söndagsbetraktelse nr 198
Den här betraktelsen skriver jag i London efter en mycket speciell lördag. Jag är här som gäst på ett fredssymposium som anordnas av Ahmadiyya, en gren inom Islam som uppstod i Punjab i Indien i slutet av 1800-talet och som numera anförs av den femte kalifen (gemenskapens religiöse ledare). Han är verksam i London. Ahmadiyya har ungefär 10 miljoner medlemmar i världen, ett par tusen i Sverige.
Ahmadiyya erkänns inte av den muslimska majoriteten, och dess medlemmar har varit förföljda som avfällingar sedan 1953, en förföljelse som sanktionerades av det pakistanska parlamentet 1974. Då beslöts att Ahmadiyya inte skulle anses tillhöra Islam.
Men rörelsen har en imponerande verksamhet över i stort sett hela världen, med stark inriktning på högre utbildning, fredsarbete och hjälp till fattiga länder. Ett motto är ”kärlek till alla, hat mot ingen”. Sedan 2004 anordnar man i mars varje år ett fredssymposium i London och delar då också ut ett fredspris. I år gick detta pris till en organisation vid namn ”Teachers without borders”, som undervisar barn i de mest bortglömda hörnen av världen. Och som gör det genom volontärarbete. Ahmadiyyas hela verksamhet finansieras för övrigt genom medlemmarnas donationer och frivilligt arbete utan ersättning.
Man kan väl tycka att det är meningslöst att en liten religiös organisation försöker göra insatser för freden. För vad kan man egentligen åstadkomma? De beslut som verkligen spelar någon roll tas ju av regeringarna i de viktigaste länderna, och i FN. Men man ska inte underskatta kraften i ett hängivet, outtröttligt och envist engagemang. När små organisationer, kyrkor och enskilda engagerar sig i fredssträvandena kan det så ett första frö till försoning. En god idé kan börja leva, en tanke växa.
På tal om tankar som kan börja växa sa en av talarna på symposiet så här:
There can be peace on earth only if there is peace within us.