Söndagsbetraktelse nr 200

Det väckte stor uppmärksamhet när Lagrådet i veckan underkände regeringens förslag till förbud mot att delta i terroristorganisationers verksamhet. I Facebookflödet såg jag utrop om hur hopplöst Lagrådet är ibland. Det borde väl alla begripa att det vore orimligt om man inte skulle kunna införa ett så oerhört angeläget förbud.

Jag läste Lagrådets yttrande för att se om det möjligen kunde finnas någon lucka i det. Vad Lagrådet har sagt är att regeringens förslag strider mot den grundlagsskyddade s.k. föreningsfriheten, alltså friheten ”att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften”. Och regeringens motivering till att förslaget är tillåtet är att föreningsfriheten bara omfattar sammanslutningar som har en lovlig verksamhet.

Det råder ingen som helst tvekan om att Lagrådet har rätt och regeringen fel. Det är inte alls så att föreningsfriheten bara omfattar föreningar med en verksamhet som är lovlig. Det visar Lagrådet i sitt yttrande på ett ovanligt omsorgsfullt och tydligt sätt. Och man sammanfattar så här:

”Enligt regeringsformens ordalydelse begränsas inte grundlagsskyddet för föreningsfriheten till att enbart avse lovlig verksamhet. Det förhållandet att den sedan länge befintliga kriminaliseringen av olovlig kårverksamhet har ansetts kräva ett särskilt undantag från skyddet talar starkt mot att ett sådant implicit undantag kan tolkas in i regleringen. Det stöd som finns i förarbetena till regeringsformen för en sådan inskränkning av skyddets räckvidd är vagt och motsägelsefullt. Andra förarbetsuttalanden talar tydligt emot den tolkning som görs i lagrådsremissen. En sådan tolkning riskerar dessutom att göra grundlagsskyddet illusoriskt eftersom det kan ändras genom vanlig lag. Sammanslutningar med olovlig verksamhet har tidigare inte ansetts sakna föreningsfrihetens skydd.”

Min läsning gav alltså ett mycket bestämt svar: Nej, det finns inte någon lucka i Lagrådets yttrande.

Då är frågan vad lagstiftaren kan göra nu. Det är angeläget att förbjuda deltagande i t.ex. IS verksamhet.

Det finns två möjliga vägar:

1. Ändra grundlagen. Detta är inte särskilt svårt eller konstigt i ett sådant här fall. För det finns redan i dag två specifika undantag från föreningsfriheten, och ett tredje kan införas utan större komplikationer. Så här står det i grundlagen i dag: ”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Man kan göra ett tillägg så att det står t.ex. så här: ”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur, är inriktad på särskilt allvarlig brottslighet eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.”

2. Begränsa förbudet till utländska medborgare och svenska medborgare som inte är i Sverige. En sådan möjlighet har lagstiftaren på grund av en särskild bestämmelse i regeringsformen som ger svenska medborgare i Sverige ett starkare skydd enligt grundlagen än andra.

Om alternativ 1 väljs kan förbudet inte införas förrän år 2023, efter nästa riksdagsval. Om alternativ 2 väljs kan det införas redan nu, utan grundlagsändring. Det framgår inte av regeringens motivtexter i den s.k. lagrådsremissen om den möjligheten har övervägts.

Jag kan inte nu avgöra om alternativ 2 skulle vara godtagbart och tillräckligt effektivt. Helst vill man naturligtvis undvika en sådan åtskillnad mellan medborgare och andra. Och det är enligt min mening fullt acceptabelt att välja alternativ 1, alltså att ändra grundlagen och vänta fyra år på att förbudet kan träda i kraft. Vi får finna oss i att lagstiftning som rör grundläggande värden tar tid att genomföra.