Söndagsbetraktelse nr 201
Tre någorlunda korta noteringar runt tre av veckans nyheter:
1. Swedbank är på alla läppar. Uppdrag gransknings reportage var suveränt, ibland är man verkligen glad för grävande journalister. Men en central fråga kan man inte låta bli att ställa sig: Hur stor är egentligen Birgitte Bonnesens skuld? Det är en sak om hon inte kände till de skumma kontona, fast hon som VD borde ha vetat. Att hon (i så fall) litade på sina underlydande, det tycker jag man kan ha förbarmande med även om det tycks ha varit oförsvarligt i det läge som hade uppkommit. Det är en helt annan sak om hon faktiskt kände till bankens kontakter med den beryktade advokatbyrån Mossack Fonseca i Panama och andra ljusskygga aktörer, men inte berättade det för myndigheter och medier. Då är hennes skuld avsevärt större.
Jag märker hur handikappad jag är av att inte förstå hur banker fungerar. Vad vet egentligen cheferna och vad bör de veta? Hur mycket delegeras, och hur mycket bygger på tillit i organisationen?
Hoppas att det snart klaras ut om det som Birgitte Bonnesen gjorde var direkt bedrägligt eller bara oförsvarligt.
2. Brexit är också på allas läppar. Man häpnar verkligen över oordningen i UK när det gäller beslutsfattande och ansvarsfördelning på högsta nivå. Den som har sett dokumentären om David Camerons kämpande innan landet gick till folkomröstning får intrycket av en hopplös politisk kultur. Varför är det så? Britterna är verkligen inte dummare än vi andra. (Mitt intryck från tio års arbete med internationella förhandlingar är det motsatta. Britterna var nästan alltid de mest pålästa, bäst förberedda och – ja faktiskt – smartaste.)
Handlar det kanske om traditioner som har gått över styr? Nog är det ganska omoget och dumt med parlamentsdebatter som inte kan hållas i lugn och saklig ton, utan där man ska ropa, bua, heja eller muttra hela tiden. Föder inte en sådan debattkultur ett slags oansvarighet? Kanske skulle britterna få lite bättre ordning om de började med att skapa ordning i sitt parlament?
3. Terroristlagstiftningen är inte på allas läppar, men på ganska mångas. I veckan drog regeringen tillbaka sitt förslag efter Lagrådets kritik, och det var naturligtvis klokt. Nu överväger man nästa steg. Då har några debattörer stigit fram och hävdat att ett förbud mot deltagande i terroristorganisationers verksamhet kan åstadkommas med några ganska enkla penndrag i det befintliga förslaget. Man skulle nämligen kunna utnyttja grundlagens undantag (från föreningsfriheten) för ”sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur”. Tanken är att terroristorganisationerna faller in under den beskrivningen, att deras verksamhet alltså är "av militär eller liknande natur". Statsvetarprofessorn Olof Petersson hävdade t.ex. detta på DN debatt (29.3).
Och det kan man kanske tycka, terroristverksamhet är väl nästan som militär? Och ändå är idén alldeles tokig. Det beror på att undantaget infördes för att möjliggöra ett par förbud som redan fanns när grundlagen tillkom, och som handlade om helt andra typer av företeelser. Det inriktade sig mot s.k. olovlig kårverksamhet och politiska uniformer med anledning av det som hade hänt i Europa och Sverige på 1930- och 40-talen.
Att hävda att detta undantag i dag skulle ge rätt att förbjuda deltagande i t.ex. IS verksamhet är (ursäkta) riktigt dålig juridik. Visserligen är parallellen inte omöjlig i sak. Men att nu försöka göra undantag från en grundlagsskyddad rättighet för en ganska väsensskild företeelse som man inte alls tänkte på när bestämmelsen infördes, det vore minst sagt riskfyllt. Juridiken gillar inte den sortens manövrer. Risken är mycket stor att Lagrådet skulle underkänna även det resonemanget. Och risken är lika stor att domstolarna skulle vägra döma enligt lagen, om den ändå genomfördes.
Ett sådant bondförsök bör lagstiftaren absolut inte ge sig in på.