Ann-Marie Begler, Annika Strandhäll, Dödsstraff, Facebook, Frihetsmord, Mujtaba al-Sweikat, Saudiarabien, Söndagsbetraktelser, Vänner

Söndagsbetraktelse nr 205

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 28 april 2019

I dag blir det en ovanligt spretig betraktelse. Den handlar om något mycket viktigt, något mycket dumt och något mycket oviktigt.

 

Det mycket viktiga är att världen inte kan fortsätta att i längden åse den sortens brott som bl.a. Saudiarabien begår. Nyligen avrättades 37 personer för ”brott mot samhällsordningen” o.d., bl.a. en 23-åring som var 17 när han begick sitt ”brott” och fängslades. Denne yngling, Mujtaba al-Sweikat, greps på flygplatsen i sina föräldrars åsyn på väg till USA där han skulle studera engelska och företagsekonomi på college i Michigan. Han anklagades för att ha planerat och genomfört regimfientliga protester i samband med den arabiska våren. Efter sex år i fängelse halshöggs han i tisdags, den 23 april 2019. Ytterligare 36 personer dödades av regimen för liknande brott.

 

Världssamfundet måste samla sig mot detta slags barbari. Dödsstraff för regimkritiskt agerande borde föranleda straff för de ansvariga i internationell domstol. Det går inte i dag och det kommer inte heller att gå med de regler som gäller för FN:s säkerhetsråd (vetorätt för bl.a. Kina och Ryssland). Men om rätt vore rätt skulle något göras. Folkmord kan bestraffas i internationell domstol, detsamma borde kunna gälla för politiska mord på personer som agerar för människors frihet, ”frihetsmord”.

 

Det mycket dumma är Regeringskansliets påstående att Ann-Marie Begler avgick frivilligt från sin tjänst som generaldirektör för Försäkringskassan. Det må väl vara att Annika Strandhäll inför Konstitutionsutskottet försvarar beslutet med att Försäkringskassan inte gjorde det som regeringen förklarat sig önska. Jag kan inte bedöma om avskedandet var försvarligt (än så länge verkar det inte så), men en sak vet jag: Det är oerhört dumt att hävda något som nästan alla förstår är fel. När nu ministern, trots allt som blev känt direkt efter att Ann-Marie Begler fått lämna sitt jobb, påstår att hon avgick frivilligt, ja då måste hon ha lytt ett mycket dåligt råd. (Sådana råd kan ibland ges av jurister som får för sig något som måhända klarar en strikt juridisk granskning men som alla skakar på huvudet åt som korkat. Hoppas det inte var så den här gången.)

 

Det mycket oviktiga är att jag har följt upp förra veckans betraktelse om Facebook med ett beslut om att inte acceptera några nya vänner där. På senare tid har det kommit många vänförfrågningar (jag har aldrig förstått varför det blir så ett par gånger om året), och jag riskerade att snabbt komma tillbaka till ett läge där jag skulle behöva ”rensa” igen. Då tyckte jag det var bättre att sätta stopp. Jag gör undantag för personer som jag känner.

 

Det tredje är förstås ointressant för alla utom mig själv. Jag försvarar mig med etiketten.