Söndagsbetraktelse nr 206
Jag och min syster Ewa-Lotta är på kortsemester på Madeira. Tre dagar med mycket sightseeing, vandringar och prat. Ingen av oss har varit här förut, och det är väldigt många år sedan vi över huvud taget gjorde en resa tillsammans. Men vi har likadan humor och några udda gemensamma intressen, så det funkar bra.
På fredagskvällen åkte vi in till Funchal, huvudstaden, för att äta middag. Vi hittade några små mysiga restauranger vid en av kullerstensgatorna och valde en. Tjejen som serverade och kvinnan som såg ansvarig ut var rara och vänliga. Vi valde ett bord och tittade i menyn.
Till förrätt valde jag vetesoppa, en portugisisk specialitet med bl.a. ärter och fläskkött. Lotta tog tomatsoppa. Hon valde pasta med grönsaker till huvudrätt, jag bräserad torsk. Vitt vin och vatten att dricka.
Soppan serverades i stora tallrikar fyllda till brädden. Min var god, men det var alldeles för mycket. Lottas smakade inte tomat utan morötter. Vi lämnade hälften och skyllde på att vi ville spara lite hunger.
Även varmrätten serverades på tallrikar som var fulla till brädden. Och även i övrigt såg båda rätterna ganska oaptitliga ut. Det var ingen finess i tillbehör eller uppläggning, tvärtom. Lottas grönsaker (broccoli, morötter, haricots verts och squash) var rejält överkokta. Min torsk var genombenig och flera gånger för salt.
Efteråt var Lotta och jag överens om att måltiden var den sämsta vi ätit på restaurang på många år. Vi sa inget till tjejen eller kvinnan, dricksade som vanligt och var rimligt trevliga. Men de förstod nog att vi inte var så lyckliga, för det mesta av maten blev kvar.
På hemvägen resonerade vi om hur man ska göra i situationer som denna. Jag har svårt att kritisera på plats och gjorde det inte nu heller. Om personalen hade varit otrevlig hade det väl gått, men nu var de vänliga och rara. Lotta var lojal med min inställning och klagade inte hon heller.
Efteråt skrev jag dock ett mejl till restaurangen och sa framför allt tre saker:
– att de sannolikt kommer att lyckas bättre med verksamheten om de anlitar någon som ger råd om uppläggningen av maten,
– att de kommer att få betydligt mer uppskattning om de serverar fisk urbenad och är noggranna med koktider och kryddning,
– att deras bemötande var förstklassigt, och att restaurangen kan bli väldigt bra om de ändrar några viktiga saker.
Men är det så man ska göra? Jag försöker tänka att jag alltid ska vara både vänlig och ärlig. Men ibland vet jag verkligen inte.
I morgon måndag åker vi hem. Bortsett från någon misslyckad middag har resan varit härlig.