Söndagsbetraktelse nr 208
På DNs ledarsida skrev Lisa Magnusson häromdagen en spalt under rubriken ”Svensken är inte alls omtänksam”. Det handlade om en kvinna som skulle åka tåg med två barn, vagn och packning och inte fick någon hjälp med att komma på tåget. Samma dag hade UNT en artikel om en 12-årig kille i Uppsala som, i samband med att han hjälpte en handikappad man som uppträdde störigt, blev attackerad av en äldre kille och sparkad hårt i bröstet när han låg på marken. Ingen av de personer som fanns i närheten ingrep till 12-åringens försvar, och ingen frågade ens efteråt hur det var med honom.
Vi läser och hör ganska ofta om liknande händelser. Drunkningolyckor med åskådare som fotograferar men inte verkar bry sig om offret. Rasistiska angrepp i tunnelbanan utan att andra passagerare säger något. Trafikolyckor med nyfikna som är i vägen för polis och ambulans i stället för att göra nytta.
Lisa Magnusson är en ovanlig ledarskribent med tänkvärda synpunkter på det mesta. Hon avslutar sin korta text så här: ”Kanske är det egentligen detta välfärden handlar om för svenskarna: inte solidaritet utan en tänkt friskrivning från verklig omtanke, från medmänskligt ansvar.”
Det är hårt. Är det sant? Svårt att säga, men min känsla är att det har blivit sämre med åren. Att vi hjälpte varandra mer och naturligare på 1950-, 60- och 70-talen.
Hur det än är med det (om det var bättre förr eller inte), är det uppenbart att samhället och vi själva skulle må bra av mer omtanke och hjälpsamhet. Civilkurage är underbart, men de flesta av oss är inte mogna för det. Omtänksamhet och en gnutta mod borde vi däremot klara nästan allihop. Men hur?
Som Gustav Juntti skriver i UNT i en kommentar till händelsen med den 12-åriga killen: ”Att fastna i förfasandet, antingen över händelsen eller andras passivitet, gör inte mycket nytta. Fäst i stället blicken på din nästa och fråga vad ni kan göra för varandra.”
Ja, vi behöver ta oss i kragen. Men det är lätt att säga. Vi vet ju alla hur mycket bekvämare det är att se åt ett annat håll. Och hur mycket tid vi tjänar.
Men skulle vi då ändå tillsammans kunna göra några saker för att höja vår gemensamma nivå, för att skapa ett bättre samhällsklimat med mer osjälviskhet? Det är svårt att hitta någon patentmedicin. Men kanske kunde vi försöka med bl.a. det här:
1. Mer prat i skolan om hur vi bör vara mot varandra.
2. Tidningar, radio och tv innehåller mer om moralfrågor, om hur vi bör vara.
3. Förebildliga människor och handlingar hålls fram mer i offentligheten.
4. Politiker och andra makthavare betonar oftare osjälviskhet och ansvar.
5. Kyrkorna tar ett större ansvar och predikar mer aktivt om omtänksamhet.
6. Andra delar av civilsamhället agerar på olika sätt för att stärka oegennyttan.
7. Tävling i tv om vilka som under ett år har gjort mest för det medmänskliga ansvaret.
8. Insatser för att stärka samhörigheten (se söndagsbetraktelse nr 190).
9. Insatser (ännu ospecificerade) för att minska människors behov för egen del.
10. Insatser (ännu ospecificerade) för att minska stressen och brådskan.
Det handlar nog egentligen mest om att få oss att komma ur våra bubblor av stress och bekvämlighet. Att få oss att vilja välja det goda handlandet framför det säkra och ojobbiga. Och att göra det.