Söndagsbetraktelse nr 211
När vi var sex år gamla gjorde Gudrun och jag skolmognadsprov tillsammans på Stjärneboskolan i Kisa. Det var för att avgöra om vi kunde börja skolan när vi var sex år i stället för sju. Året var 1956. Gudrun var där med sin mamma Alva, och jag med min mamma Elsvig. Vi kände inte varandra, men efteråt drack vi fyra kaffe eller saft tillsammans. Både Gudrun och jag klarade skolmognadsprovet, men bara hon började skolan ett år för tidigt. Jag kom fram till att jag inte ville.
Agneta och jag gick de första sex klasserna i Stjärneboskolan tillsammans. Vi umgicks mycket då, och med våra kompisar Karin, Håkan och Sten-Ove. Skolrasterna, simskolan, skridskobanan och så småningom Tio i topp och s.k. hippor. Jag dansade med Agneta till How do you do it med Gerry and the Pacemakers (samma band som gjorde Liverpools You´ll never walk alone) och Greenback dollar med The Kingston Trio. Den hippan hade vi i garaget till deras hus på Grönedegatan. Jag var kär i Agneta, hon i Håkan.
Igår reste vi tre 69-åringar till franska Katalonien, där Gudrun har ett litet hus. Vi har träffats på luncher i Stockholm 2-3 gånger om året de senaste 20 åren. Då har även Arne (70) varit med, och på senare tid även Magnus (69). Den här resan kom till av en plötslig ingivelse i våras när Gudrun berättade om sitt hus: ”vi åker ner och tittar”. En vecka ska vi vara här, Agneta, Gudrun och jag. Medelhavet är fem minuter bort.
Här nere finns mycket att se och göra: Pyreneerna, Barcelona, Salvador Dali-museet, fiskebyar, pittoreska småstäder, bad i Medelhavet osv. Men detta blir också ett slags omvänd skolresa med minnen från Kisa och Linköping, prat om varför allt blev som det blev och (snällt) skvaller om Arne, Magnus och många andra.
Vi får se om vi kan komma överens. Förmodligen har vi alla tre svåruthärdliga egenheter som inte har uppenbarats under våra visserligen många men bara enochenhalvtimmeslånga luncher, och som nu får blomma ut.
Första kvällen i Argelès sur Mer var fin med ett glas vin på en uteservering vid det gamla torget. Gamla franska städer är klart trivsammare än svenska, men det visste vi redan.