Ansvar, Brådska, Dilemman, Moral, Plikter, Stress

Söndagsbetraktelse nr 213

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 23 juni 2019

Man har bråttom för att man måste hinna till en träff i tid. Och så blir man uppehållen av en granne som berättar något länge och väl. Man står som på nålar. När man just ska ursäkta sig och sticka iväg snabbt säger grannen att dottern har cancer.

 

En person ringer när man jäktar med en sak som absolut måste hinnas snabbt. Man svarar när det ringer, för att föreslå ett samtal senare på dagen; ”du, förlåt, kan vi höras klockan 18 ungefär, jag har så bråttom nu?” Då säger personen ”ja, men det är så att min bror just har dött”.

 

Hur ska man hantera det dilemma som obönhörligen uppkommer i situationer som dessa? Det första fallet (lite ändrat här) fick jag berättat för mig i veckan, det andra hände mig själv nyligen.

 

Svaret i dessa båda situationer är egentligen enkelt: när en person berättar något som berör henne eller honom djupt måste man ge personen tid, i lugn och ro. Det gäller nästan utan undantag. Det gjorde också den person som berättade för mig om den första situationen – och som kom mycket för sent till sitt möte. Själv gjorde jag fel. Jag sa något till den som ringde om hur förfärligt det var – och sedan att ”vi hörs om några timmar”.

 

Alla känner nog igen sig i grundproblemet. Man har olika sorters plikter mot olika personer, och man måste prioritera någon. Vilket ansvar ska man svika? I princip måste detta bero på vilken plikt som väger tyngst just då. Och när man värderar detta, då får man ta hänsyn till vad plikterna handlar om, vilken relation man har till personerna och i vad mån man kan hantera ansvaret mot någon genom att förklara på ett bra sätt.

 

Oavsett hur plikterna väger får man inte göra som jag. Ibland tar stressen över så att man inte tänker som man bör. Jag har bett om ursäkt, men det räcker inte.