Söndagsbetraktelse nr 214
Katarina Frostensons bok om händelserna i och kring Svenska Akademien heter K. Det står för kabal, katarsis, kris, kamp, kollektiv, kärlek och – tror jag – Katarina. Att boken är skriven från hennes perspektiv behöver inte sägas. Den är en stillsam men rasande uppgörelse med Sverige, Dagens Nyheter, motståndarna och några vänner som svikit. Men också en tankebok om bl.a. Paris, några författare, förnedring och livsnödvändig vänskap. Att jag tar upp boken här beror på att jag tycker om den. Men framför allt på att den innehåller mycket av betydelse.
De flesta känner redan till boken. Den var omskriven långt innan den kom, och ”alla” har recenserat den. De flesta är njugga och lätt kritiska (som Aase Berg i DN), starkt kritiska (som Cecilia Djurberg i Aftonbladet och Martina Montelius i Etc.) eller direkt nedlåtande (som Jens Liljestrand i Expressen). Jag har bara läst en recension som varit mycket berömmande, Carl-Johan Malmbergs i Svenska Dagbladet. – Kritiken går mestadels ut på att Katarina Frostenson försvarar sin man, Jean-Claude Arnault, på ett obegripligt naivt sätt. Och att hon inte det minsta ifrågasätter sig själv och sin upplevelse utan skyller allt på andra, och i hårda ordalag. Carl-Johan Malmberg instämmer i sak i det mesta av kritiken men anser att boken är stor litteratur. Han skriver att den är ”naken, vacker och stark”. Jag håller med honom, både om kritiken och det klart övervägande berömmet.
Katarina Frostenson säger bestämt att hon är oskyldig till anklagelsen om att ha läckt namn på nobelpristagare till sin man. Så länge inget vittne har trätt fram ur anonymiteten för att hävda motsatsen bör hon nog gå fri från den anklagelsen (jfr min extrabetraktelse om Svenska Akademien 180409). Det är riktigt, säger hon, att hon har försummat att berätta att hon var delägare i det bolag som ägde klubben Forum, men det skedde av ouppmärksamhet och absolut inte för vinning. En sådan verksamhet kan man inte över huvud taget få ekonomisk vinning av, skriver hon. Förmodligen stämmer det. Man kan inte komma ifrån intrycket att hon blev spetälsk mest på grund av sin man, och för att hon försvarade honom. Det är hårt.
Det allra viktigaste i boken är det som handlar om Sverige. Är vi svenskar, som Katarina Frostenson menar, alltför opinionsstyrda, rädda och oförsonliga? Hon ger många exempel på hur hon och maken hatas, jagas och kränks. De flyr landet och tar sig till Frankrike. Där upplever hon det mesta på avstånd men reser ”hem” ibland för att göra sådant som måste göras. Något ”hem” ser hon inte längre i Sverige, där blir det omöjligt att bo. Hon vill bli fransk medborgare. I Frankrike jagar man inte livet ur den som möjligen har gjort fel. Människor och medier är lugnare, mindre hårda, mer förlåtande.
Det som är oroande är att jag tror hon har rätt i det hon säger om Sverige. Jag höll nästan på att skriva tycker. Nu skriver jag det: jag tycker att hon har rätt. Jag kan visserligen inte tillräckligt mycket om Frankrike. Men jag anser bestämt att vi i Sverige är alldeles för snara att döma och alldeles för benägna att döma hårt. Åtminstone när det gäller fel som inte är svåra (som hennes) borde vi vara lugnare, mindre hårda, mer förlåtande.
Och jag tycker faktiskt att vi borde vara lite mindre oförsonliga även när det gäller fel som är svåra, som Jean-Claude Arnaults. Han ska naturligtvis dömas för brott som han har begått och klandras för "oönskade intimiteter" o.d. Men varken han eller andra som har betett sig starkt klandervärt borde kastas på sophögen så skoningslöst som har skett och sker.
Den åsikten håller dock sannolikt inte många med mig om.
PS för minnet: De som ville utesluta Katarina Frostenson ur Svenska Akademien i omröstningen i april 2018 var Sara Danius, Peter Englund, Kjell Espmark, Sara Stridsberg, Per Wästberg och Klas Östergren. De som inte ville utesluta henne var Sture Allén, Horace Engdahl, Kristina Lugn, Göran Malmqvist, Anders Olsson, Bo Ralph, Tomas Riad och Jayne Svenungsson.