Söndagsbetraktelse nr 216

I dag på Frankrikes nationaldag kan det passa med en betraktelse som rör en av landets mest framstående medborgare, Simone de Beauvoir. Hennes bok Det andra könet kom 1949, för sjuttio år sedan, och jag fick för mig att jag borde läsa den. Eller åtminstone ögna och skumma (den är 850 sidor lång).

Så varför läsa den? Tja, sanningen att säga var det för min del mest för att den kostade bara någon femtilapp på rean. Och väl köpt borde den ju läsas. Eller åtminstone ögnas och skummas.

Jag hade tänkt att den skulle vara tråkig. Men jag tror inte att jag någonsin har känt en sådan kraft strömma ut från sidorna på en bok. Simone de Beauvoir hade gett sig själv ett uppdrag; hon skulle göra allt hon kunde för att få till en värld där kvinnor och män lever som jämställda. Efter att kvinnorna i alla sammanhang getts en underordnad ställning (det allra mesta av boken handlar om hur det blev så) ville hon få oss att förstå hur alla skulle vinna på en annan ordning.

Det är 850 sidor av analys och argumentation, nästan inget berättande. Hon har historien, litteraturen och verkligheten som underlag. Hon är rolig och konkret, drastisk och fräck. Inget hymlande. Och inga vetenskapliga undersökningar som underlag för påståenden om hur det ligger till. Det känns rätt befriande. Hon säger som hon anser att det är helt enkelt. Utifrån historien och litteraturen, och verkligheten som hon ser den. Det är spännande, inte minst för den tidsbild man får från 1940-talets Europa.

Nog skulle det vara intressant om man kunde förstå hur långt mot verklig jämställdhet vi har nått på dessa sjuttio år. Sjuttio procent? Finns det någon studie om det månntro?

Sant är förstås att kvinnorna i stora delar av världen i dag är avsevärt längre från jämställdhet än Europas kvinnor var 1949. Men det hindrar inte att man kan läsa och fascineras av Simone de Beauvoirs storverk. Om man storknar inför 850 sidor kan man nöja sig med avslutningen på 16. Där får man ett slags sammanfattning. Av både analysen och förhoppningarna.