Söndagsbetraktelse nr 217

I förrgår berättade en av mina vänner (PJ) att en f.d. missbrukarkamrat till honom just hade avlidit. Kamraten var i 35-årsåldern och efterlämnade föräldrar och två barn. Orsaken var heroin. Oerhört många heroinmissbrukare dör unga.

En annan av mina vänner (ÅJ) är just f.d. heroinmissbrukare (han som möjligen är tappad bakom en vagn, se söndagsbetraktelse nr 142). Efter tio år av hemlöshet och missbruk i Stockholm håller han sig sedan många år borta från den dödliga drogen med hjälp av det välsignade metadonprogrammet.

Många säger detsamma om heroin: 1. Drogen har den effekten på hjärnan att brukaren inte sällan är likgiltig inför döden och därför lätt tar en överdos. Livsfaran är uppenbar. ”Man går hand i hand med döden”, säger ÅJ. 2. De allra flesta heroinmissbrukare tar drogen för att de har tappat fotfäste och tillhörighet. ”Ingen fastnar i det om det finns något annat”, säger PJ, ”ingen vill ha ett liv i missbruk, inget är ovärdigare och hemskare”.

Det är inte svårt att förstå att det inte räcker med stränga straff mot heroinmissbruk. Eller med ett aldrig så väl fungerande metadonprogram.

Vad som behövs är att ge människor arbete, en värdig lön och ett värdigt liv. Få slut på alienationen, släppa in alla i gemenskapen, på riktigt. Det var inte jag som sa det, det var PJ och ÅJ.

Men det är lätt att säga, svårare att göra. Vi verkar dock bry oss mindre i dag än för 30 och 40 år sedan. Då fanns det eldsjälar, idéer och pengar. ”Problemen är mycket större i USA”, säger någon. Javisst, men Sverige har ju en fungerande välfärd. Så är det i alla fall tänkt.