Söndagsbetraktelse nr 224

Min tredje vecka i USA är till ända. Jag har kört lite mindre bil än tidigare, stannat längre. Och jag har tagit mig från Pierre (South Dakota) via Worthington (Minnesota) till Minneapolis och St Paul – de s.k. Twin cities – också i Minnesota. Nu bär det av till Madison (Wisconsin) och Chicago (Illinois). Jag har varit där tidigare, men de är vackra livfulla städer som man mycket gärna återvänder till. Om Minnesota är svenskstaten framför andra är Chicago svenskarnas huvudstad här.

Även i den här betraktelsen ska jag beröra ett av de ämnen jag bestämde mig för att studera under veckorna i USA (p. 9 på listan i söndagsbetraktelse 221). Varför är det så omöjligt i Sverige att få till stånd en utredning om dödshjälp när en mycket stor majoritet av svenskarna vill ha en sådan lag? Har vi något att lära av USA på den punkten?

Svaret på den sista frågan är definitivt Ja. I USA är man bra på politisk strategi och taktik. Och i ett samtal jag hade med en företrädare för organisationen C&C (”Compassion and choices – care and choice at the end of life”) i Portland, Oregon, framgick att detta haft stor betydelse för den relativa framgången här. I USA är det nio stater som har lagar om ”rätt till en värdig död” (Death With Dignity Act). Dessutom finns en sådan lag i Washington DC. Särskilt tre saker har bidragit till att man har kommit så långt:

1. Man har konsekvent använt en terminologi som inte stöter bort. Man talar inte om dödshjälp utan om rätten till en värdig död.

2. Man har hela tiden hållit fast vid att det fordras en aktiv handling av patienten själv. Att suga upp vätska genom ett sugrör är en aktiv handling, men inte att nicka som svar på en fråga. Man tillåter alltså inte sådan läkarassisterad dödshjälp som är tillåten i bl.a. Kanada och Nederländerna.

3. Man har nått fram till beslutsfattarna med hjälp av sanna och gripande berättelser. Siffror och argument har inte räckt för att övertyga, det fordras något som griper tag i människors hjärtan.

Jag har i många år ansett att det är en viktig mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut. Och det gäller alldeles särskilt när bara kort tid och svår plåga återstår. Om jag själv är kapabel att fatta beslutet och själv kan företa den avgörande handlingen, då bör det vara min rätt att själv bestämma. Och att få hjälp till en värdig och icke plågsam död genom en välfungerande medicin.

En cancersjuk kvinna i New Mexico hade mycket svåra plågor och ett par månader kvar att leva. Hon kunde inte få den medicin som hon ville ha för att själv kunna avsluta sitt liv. Nyligen låste hon huset för att hålla de anhöriga borta. Sedan sköt hon sig i huvudet.

Så borde hon inte ha behövt dö.

PS ”Vi vet att döden en gång når oss och att några tusen personer varje år då plågas svårt. I onödan.” Så skriver organisationen Rätten till en värdig död – RTVD – på sin hemsida. Bli gärna medlem, se http://rtvd.nu.