Söndagsbetraktelse nr 225
I går var det ett år sedan min älskade Susanne somnade in. Hon var den finaste livskamrat man kan ha, och varje dag är jag ledsen över att hon inte fick leva längre. Jag är ledsen både för hennes skull och för min egen, barnens och lilla Sallys. Jag vet hur oerhört mycket Susanne skulle ha glatt sig åt sitt lilla barnbarn och allt annat som livet har att bjuda när det är gott.
I veckan korsade min resa den väg som Susanne, Karin och jag tog när vi åkte genom USA 2007 (Hanna hakade på i San Francisco). Då körde vi från öst till väst och stannade i bl.a. Chicago, Milwaukee och Madison, alla tre mycket fina städer där sjöarna har stor betydelse. Nu kör jag från väst till öst och har stannat i dessa tre städer fast i motsatt ordning. Jag har tagit mig till platser i städerna som vi besökte då, och sörjt att inte Susanne är med. Vi bestämde redan 2016 att vi skulle göra den här resan 2019, och hon skulle ha glatt sig åt återseendet. – Min resa har fortsatt i huvudsak åt sydöst. Jag har kommit till bl.a. Indianapolis (Indiana), Columbus och Cincinnati (Ohio), Frankfort och Louisville (Kentucky) och nu senast Nashville (Tennessee). Vid det här laget har jag varit i nio av de tretton stater som jag inte hade besökt tidigare (Georgia, South Carolina, North Carolina och Maine återstår). Och i och med söndagen har halva resan gått (27 av 54 dagar).
I den här betraktelsen ska jag göra tio små oreflekterade nedslag i det amerikanska samhället:
1. Hotellpriserna är både galna och generösa. Man kan lätt få betala 800 dollar för ett rum om man vill, men också komma undan med 50 eller 60 dollar om man är sparsam och utnyttjar rabattmöjligheter. Och någon dramatisk skillnad mellan rummen är det inte. Kanske är de enorma prisskillnaderna mest ett uttryck för att hotell vänder sig till två helt olika kategorier människor, den ena prisokänslig (mest representanter för företag) och den andra priskänslig (privatpersoner utan fantasiekonomi).
2. De portioner man får på restauranger är ofta enorma, klart för stora för en normalätande person.
3. Antalet extremt överviktiga människor ökar. Sådan övervikt ser vi inte över huvud taget hemma, utom i enstaka (mestadels sjukdoms-)fall. Det finns naturligtvis en koppling till den föregående punkten, men lika mycket handlar det om bilkulturen och bristen på motionstradition. (Ungefär detsamma skrev jag hem för 50 år sedan, men sedan dess har det blivit mycket värre, trots att många numera tränar och är smärta.)
4. Sneakers är kult här i USA. Gympadojorna (som ju numera är mycket mer än gympadojor) har inte sällan ett mycket högt andrahandsvärde, och t.ex. vissa Nike-, Louis Vuitton- och Adidasskor köps och säljs för dyra slantar. Det hålls särskilda sneakersmässor och sneakersmarknader som drar tusentals besökare. (Detta visste förstås alla utom jag redan, men nu har även jag lärt mig. Dessutom har jag ett par nyinköpta Nike Air.)
5. Redan när jag var här 1968-69 var det fult att använda ordet ”negro”, men det användes ändå i stora delar av Södern, även av icke-rasister. ”Colored” var korrekt, men det fanns en trend mot att man i stället borde säga ”black”, som sedan ganska snart blev det enda godtagbara. Sedan dess har ”African American” eller ”afro-american” i stor utsträckning tagit över. Även ”black” är dock vanligt och i de flesta sammanhang helt accepterat. Men när jag har lyssnat på radio under mina långa bilresor är det ett annat uttryck som dominerar: ”people of color”. Då inbegrips emellertid även bl.a. latinamerikaner med mörk hy och ”indianer”, som dock inte ska kallas så utan ”native Americans”, ”indigenous Americans” eller möjligen ”American Indians”.
6. Miljö- och klimatmedvetenheten här i USA tycks vara ungefär som hemma, debatten och ståndpunkterna känns igen. Men engångsslöseriet är klart större här. Hotellfrukostarna på de flesta ställen aväts t.ex. på engångstallrikar med engångsbestick och med engångsmuggar till kaffe och juice. Onödigt och ocharmigt.
7. Det är något svårdefinierat som gör att man – i varje fall jag – trivs väldigt gott i USA. (Och det trots att det finns mycket att irritera sig på och skaka på huvudet åt.) Jag försöker komma på vad det är. Mest tror jag det handlar om vänligheten och chosefriheten, men också om att nästan allt är lätt här – enkelt, smidigt och lättsamt.
8. Man kunde kanske tro att säkerhetsarrangemangen i offentliga byggnader skulle vara minutiösa i USA. Men så är det inte. I de allra flesta Capitol buildings som jag har besökt under resan har det bara varit att knalla in och se sig omkring.
9. Här i USA har man fortfarande ”pennies” kvar, alltså de slantar som är värda ungefär 10 öre (1 cent). De borde naturligtvis tas bort, det är orimligt att ha ett så värdelöst betalningsmedel som dessutom (vid kontantbetalning) måste fram i tid och otid på grund av de udda priser det tvingar fram. Men somliga beslut är svåra att fatta i ett i grunden konservativt land med trög politisk process. Postkontoren i de traditionella gamla posthusen finns för övrigt också kvar, om än med mer begränsade öppettider än förr.
10. För första gången på över ett år kan jag nu plötsligt nå marken med fingrarna när jag står med raka ben och böjer mig framåt. Detta visade sig oväntat när jag var ute och sprang en morgon i Chicago (och badade i Lake Michigan för övrigt). Jag begriper inte varför det plötsligt går, hemma hade jag en bit kvar. Kan det vara det där med att allt är lätt här?