Söndagsbetraktelse nr 226

Min resa genom USA har varat i fem veckor. Sedan sist har jag tagit mig från Tennessee till Georgia och South Carolina. I onsdags var jag framme vid Atlanten och hade klarat av det första av resans mål: att åka från kust till kust, från väst till öst. Drygt 800 mil blev det, med många kringelkrokar. Nästa helg är det 50-årsjubileum i min skola i Hagerstown (Maryland). Då är jag där förstås. De sista två veckorna blir det sedan New York och New England.

Dags för några ord om rättssystemet här (p. 3 på min lista för jämförande studier i söndagsbetraktelse 221).

Häromdagen dömdes en pensionerad skolvaktmästare i Montana för att ha haft barnpornografiska bilder i sin dator. Han hade inte spritt dem och hade inga filmer, men det rörde sig om flera hundra bilder. I Sverige hade han fått villkorlig dom och böter. Det hårdaste straff som har dömts ut i Sverige för barnpornografibrott är, såvitt jag känner till, ett års fängelse (rätta mig gärna om någon känner till en strängare dom). Enligt lagen finns det möjlighet att döma så strängt som till sex års fängelse, men det är ovanligt hos oss att använda straffmaximum. Den f.d. vaktmästaren – som namngavs i de lokala tidningarna – dömdes till fängelse i 20 år.

Straffen är nästan genomgående mycket hårdare i USA än i Sverige. Det handlar alltså inte om en sträng bedömning av just barnpornografibrott. 20 års fängelse är vad vi dömer ut för mord med åtskilliga försvårande omständigheter, ett brott som i sin tur ger livstids fängelse flera gånger om (ja, jag vet ...) i de flesta stater i USA.

De långa fängelsestraffen medför tre problem: 1. Fängelserna är överfulla. 2. Reaktionen på brott blir ofta oproportionerlig och orimlig. 3. Systemet förutsätter i praktiken att en mycket stor del av brotten blir föremål för s.k. plea bargaining, dvs. en förhandling mellan åklagaren och försvararen där åklagaren kan utlova mildare straff vid helt eller partiellt erkännande.

Till detta kommer att straffen inte är samordnade över landet. Det för med sig att t.ex. ett väpnat rån straffas mycket hårdare i en stat än i en annan. I Sverige rättas sådant till genom att Högsta domstolen vid behov bestämmer straffnivån, men den mekanismen saknas i USA.

I kongressen har problemet med de långa fängelsestraffen och de stora skillnaderna diskuterats länge, och man tycks ganska överens om att det behövs en reform. ”We have too many people in jail”, det säger många. I den senaste debatten mellan de demokratiska presidentkandidaterna sa rentav Joe Biden att ingen borde sitta i fängelse för brott som inte är våldsbrott. (Den ståndpunkten är dock knappast rimlig, det bör absolut vara fängelse för t.ex. allvarliga ekonomiska brott och vissa sexualbrott utan våld. Detta framhölls också från flera håll i debattens efterdyningar.)

Hemma skulle vi lösa problemet med de orimligt långa och ojämlika straffen genom att tillsätta en utredning som skulle arbeta i 2 år och lägga fram genomarbetade förslag som sedan skulle manglas i ett remissförfarande och i departements-, lagråds- och riksdagsgranskning. Efter 3-4 år skulle vi ha nya lagregler på plats. Något sådant är otänkbart i USA med dess 50 stater - med vitt skilda politiska inriktningar - som alla ska vara med och bestämma.

Och egentligen är det nog det som är det största problemet med rättssystemet i USA. Att lagstiftningsapparaten ofta är mycket tungrodd och ineffektiv. Det gör också att mycket av det som hos oss är lagstiftarens makt ligger hos den federala Högsta domstolen (Supreme Court of the United States), vars verksamhet går ut på att uttolka landets konstitution. Det ger naturligtvis domstolen mycket stor politisk makt, och det är välkänt.

Men ett rimligt straffsystem, det kan Supreme Court inte åstadkomma.